När döden ropar...

Ensam. När tiderna inte är så bra, när vi blir sjuka saknar vi någon som finns där, vid ens sida, som klarar att ta hand om lite av smärtan, en person som finns kvar, även sedan han sett den bara, avklädda, osköna sidan av en. När döden kommer och vi är ensamma, utan någon vid vår sida, måste vi bära allt själva. Barnen vill vi inte visa det osköna för, inför ett barn måste föräldern vara den starka, den som härdar ut, den som tröstar. Vem ska trösta mig när de svåra tiderna kommer? Min väninna lever utan någon partner. Hon har fått veta att hon har elakartad levercancer och metastaser i magen. Hon har vänner, men i verklighetens kranka ljus, så är hon så ensam…