inatblick.blogg.se

Jag har dragits till personer som varken kunnat acceptera mig som jag är, men heller inte har accepterat sig själva som de är. Och de båda inställningarna hänger ju ihop - det går att förändra - men förändringen måste börja hos dig själv. Det handlar om vilja, det handlar om acceptans, det handlar om ödmjukhet. Dessa förmågor är grunden och leder i förlängningen till flödande kärlek, som har möjlighet att gå åt båda håll. 

 

Jag menar inte att vi bara ska acceptera precis allting som det är, vi behöver ha en strävan efter förbättring av oss själva och hur vi lever. Det är sunt att göra en utvärdering med jämna mellanrum, se på vad som har varit bra och vad som har varit mindre bra och arbeta med det. Tänka på hur vi kan förbättra oss och vår situation. Men viktigare är att få översikt/insikt över vad som är realistiskt att uppnå och kräva av sig själv – och av andra. Kanske vi i olika perioder i livet får acceptera myr-steg framåt. Stanna och släppa in känslan av glädje för det som redan finns som förgyller tillvaron, som är njutbart. Det finns massor. Ibland ser vi inte det som är närmast och det som är bra, för vi stirrar oss blinda på det som vi tror är mycket bättre, men detta är enbart föreställningar i vårt huvud. De föreställningarna har vi fått genom att låta andras meningar påverka oss. De föreställningarna är inte våra egna, de är bara ”hittepå” och är bäst att inte lägga för mycket krut på att hålla vid liv! Orealistiska förväntningar och detta påhittade gör oss missnöjda och förgrämda med vårt egna liv och gör att vi faktiskt missar att leva i kärlek. 

 

När vi inte är nöjda med oss som de ljusbärare och kärleksgivare vi är och kan vara, så trycker vi ner oss själva och placerar oss i en sits som inte är bekväm för oss och som inte är definierad av vårt eget ljus och kärlek. Andras definition av vad som är rätt färgar allt för ofta våra liv och får i ofta våra relationer att kännas bristfälliga!

 

Jag har kommit till insikt om att jag kan stanna upp, zooma ut och se helheten och ofta ser jag då var jag ska vara, var jag kan vara. Det kan innebära att jag inte hakar på andra människors vilja. Tidigare har jag nästan alltid tillmötesgått personer, så fort de sökt mig, för att jag tänkt att så måste jag göra. Jag har inte ”råd” att tacka nej, har jag trott. Tron har varit att om jag försöker tillmötesgå, så får jag närhet och kärlek och det tror jag fortfarande, men inte genom att jag ger och ger till alla som kommer in i mitt liv, alltid. Jag har accepterat de flesta människor jag mött, tyvärr var många av dem inte nöjda med sin tillvaro och de accepterade därför inte sig själva, än mindre mig. Min kärlek och omtanke skulle göra dem glada, tänkte jag. Mina återkommande försök att tillfredsställa dem och göra dem nöjda lyckades inte. Det skulle inte någonsin kunna fungera att fortsätta ge kärlek och omtanke till människor som inte har någon nöjdhet och acceptans för sig själva i grunden. Anledningen till att en del människor ofta är missnöjda går inte att hitta bland de som de umgås med eller andra saker utanför dem själva, utan finns att hitta inom dem och ingen annan utom just de själva kan påverka hur de har det. Ingen annan än de själva kan utveckla förmågan att ge kärlek och att acceptera andra, vilket är det enda som kan hjälpa oss själva och mänskligheten framåt. Detta gällde även mig själv – för att jag inte upplevde att jag var god nog som jag är, så måste jag bara vara glad ifall någon visar mig minsta intresse. Men i takt med att jag kunnat förlåta och acceptera mer och mer, så har jag också förlåtit och accepterat mig. Det går att bli alltmer accepterande och kärleksfull när vi vill det, när vi inser att det är det vi måste bli!

 

Därför kunde och måste jag släppa taget om de osunda relationer jag haft och har i stort sett lyckats med det. Andras missnöje vet jag numera inte finns inom mig och de kan därför inte läkas av mig. Och – det viktigaste – jag känner inte att jag längtar tillbaka till dessa relationer längre. Jag har inte särskilt stort behov av att bevisa att jag är bra nog, känner inte tvång att alltid göra missnöjdas tillvaro bättre och det är befriande!

 

Det har varit ett långvarigt farväl, ett tårfyllt farväl till dessa personer, som tidigare varit så tätt förbundna med mig. De hindrade min egen läkning. Att ha insett det, har gjort att jag börjar känna mig lättare till sinnes och kan börja gå, med små, små steg, mot liv och relationer som är bra för mig och jag har börjat utveckla ett par nya vänskapsrelationer. Det får ta den tid det tar att nå ett mera kärleksfullt liv. Jag tänker inte jaga efter en partner, men inte heller bara sitta och vänta, utan ger mig då och då ut på färder för att se vad som finns utefter vägen. Det är så viktigt att gå från min bekvämlighet och besöka miljöer som jag inte brukar besöka. Därför att om jag ska uppnå andra resultat än de som tidigare uppnåtts, kan jag ju inte fortsätta bete sig som jag alltid gjort, för risken är då stor att historien upprepar sig. Vill jag förändra historien, får jag också själv söka, inte jaga, men söka nya situationer, tänka nya tankar, fokusera på de goda känslor som jag har. Ofta också stå stilla, då och då vandra långsamt, hoppa och springa ibland. Med jämna mellanrum stiga upp och se ovanifrån på allt som händer. På det viset förbereder jag förändring av mitt liv och ger mig möjlighet att nå människor som själva också vet att uppskatta det som finns runt sig. Människor som inte kräver av mig att jag ska ändra mig, som kan ta livet lite som det kommer och själv göra små anpassningar, som jag givetvis också måste göra för att nå samförstånd med någon annan. Det handlar om ömsesidighet, ödmjukhet, acceptans, förståelse. Ifall önskan och förmågan finns hos dig själv till detta, så kan du även mötas av samma sak. När du kan ge kärlek oförbehållsamt, utan att kräva att den andra ska ändra sig för att passa dig, så kan du även få detsamma tillbaka. Du kan inte kräva att andra ska anpassa sig till dig, men visa att du själv klarar av att göra anpassningar. För vi behöver anpassa oss till andra, det betyder inte att vi utplånar oss själva. Visar din partner inte att den är villig att också anpassa sig till dig – lämna den relationen! För relationen kommer med största sannolikhet inte att förändras, för har den andra personen under år inte gjort försök att anpassa sig till dig, så kommer den inte att plötsligt göra det. 

 

Varför det kan vara svårt, kanske omöjligt för en människa att anpassa sig i en kärleksrelation, har jag förstått ofta beror på att hen inte själv fått uppleva att omsorgsgivaren anpassat sig till hen när hen var barn, utan att barnet snarare var tvunget anpassa sig till omsorgsgivaren. Och när barnet inte själv får uppleva att den vuxne låter barnet vara barn och visar acceptans för det som det är, kan det omöjligt lära sig att vara accepterande mot någon annan. Det är ju enkelt, logiskt, att det blir så. 

 

OM personen inser hur det varit i barndomen, så går det att förändra. Det blir svårt, men det går. Det börjar med förlåtelse. Att förlåta den som inte förmått vara en bra omsorgsgivare för en när man var barn, är första steget mot att acceptera sig själv. När du förlåter och accepterar situationen och dig själv som den är, kommer du kunna acceptera en annan människa. Acceptans av oförmåga, ger förmåga att ta dig en väg  mot förlåtelse, acceptans och sedan kärlek. Du kan ge förlåtelse även där den andra inte bett om det! Förlåtelsens väg upplever jag starkt är en god väg att gå. 

 

Vi kan inte kräva att andra ska anpassa sig till oss, men vi kan be andra om förståelse och hjälp, i ödmjukhet. Inse att vi är långt från ofullkomliga kan faktiskt ge en smak av fullkomligheten! Att se att inte heller andra är fullkomliga, utan är som du, ger en helt annan arena att spela på, öppnar nya möjligheter till lärande i relationer. 

 

När vi ser att vi är väldigt långt från fullkomliga, alla, kan vi slappna av mera och faktiskt le åt många dråpliga situationer, ganska snart efter att vi kanske blev lite upprörda eller besvikna. Sådana känslor varar faktiskt bara en kort stund och sedan behöver vi inte underhålla eller bekräfta de känslorna så länge. Vi kan välja - det är bara vi själva som kan välja – att se känslorna vi har, förlåta ofullkomligheten hos oss själva och andra, lära av den, släppa taget – och gå vidare! 

 

Välja att vara tacksamma - ja, faktiskt tacksamma – över att människor kommit i vår väg, att en människa vill vara med oss! Och ge uppskattning till dem för dem de är. Vi MÅSTE börja med att ge – ge! Annars kommer vi aldrig någonsin att få oförbehållslöst. Om vi inte ger oförbehållsamt, kommer vi bara att vara i relationer som blir som ett slags förhandling. Relationer som aldrig når ett djup, utan bara existerar utanför oss själva. ”Om du ger mig det, så kan jag….” osv. Det är inte möjligt att beställa hur en person ska vara – du kan önska, du kan be om förändring, du kan på många olika sätt – MÅNGA, många olika sätt prova att hjälpa den andra till ett bättre liv, men du kan inte kräva att personen ska göra som du vill. Du kan inte förvänta dig att din hjälp leder till det som du vill, att livet, att människorna ska vara som du vill.  I programmet ”Gift vid första ögonkastet”, del 6, pratar relationsexperten om att han hos ett par upplevde: När de upplever motsättningar tillsammans, så går var och en in i sin egen bubbla och lever där, istället för att försöka mötas. Och så tror jag det ofta är mellan personer, alldeles, alldeles för ofta. En släkting till en medverkande uttrycker ”…vi tror att vi vet vilken utmaning som ska leda till utveckling, men ofta är inte det vad vi behöver för att nå utveckling”. Det tolkar jag just som att vi behöver vara öppna och flexibla och se utanför vår egen värld och begreppsbildning, vårt eget ”hittepå”.  

 

Vi behöver hitta vår förmåga till anpassning. Vi behöver hitta vår förmåga till acceptans. Vi behöver hitta vår förmåga till tacksamhet. Alla dessa förmågor går att öva på. Ju fler gånger vi övar, ju bättre blir vi på det. 

 

“Love is just a descision” var en text i en sång jag hörde nyss. Och, ja, liksom alla tillstånd så kan du välja hur du tar det som kommer, alltså även dina känslor. Eller hur du reagerar på dem. Eftersom du kan välja att förstärka känslor och tankar, kan du ju välja att förstärka kärleken i dig - välja den, eller välja bort den. Eftersom det är du och bara du, som väljer vad du fokuserar på, kan du välja att mest fokusera på det goda hos den person du har bredvid dig. När du väljer bort personen, beror det ofta på brister hos dig själv och du väljer därmed även bort en del av din förmåga till kärlek. 

 

När du fokuserar på det goda, förstärker du detta, både inom dig och mellan din partner. När du älskar, vill du den andra väl, fokuserar du på att ge. Du klarar ofta att premiera den andras väl och ve framför att hela tiden fokusera på dig själv  – det följer med kärleken att gå utanför sig själv och sitt eget välmående och det gör dig osannolikt rik. Jag upplevde sådan kärlek från en partner en gång, men hade inte förstått hur jag skulle förvalta den kärleken och öka mitt eget gensvar. Kärlek kunde i alla fall gro i mig på grund av att jag fått en sådan oförbehållsam kärlek. Jag gav av den stora kärlek som jag kände till en man, många, många år senare. Då upplevde jag det som min partner i unga år hade upplevt, brist på gensvar. Right back at ya, har jag efteråt kunnat tänka.

 

Det var tungt och ledsamt och jag förstod hur min tidigare partner hade haft det. Kärlek måste tas om hand av de två som är i den, annars blir det ingen tvåsamhet. Och med tanke på att vi troligtvis bara har ett liv – det är vad vi faktiskt vet i alla fall – gäller det att ta vara på det, under den livstiden. Att ta vara på kärlek, menar jag är att ta vara på någon annan, det är även den chans du har att rädda dig själv. För, oavsett hur mycket du tar hand om dig själv och älskar dig själv, om du ingen har att ge kärlek till, så blir du fattig, du blir inte hel. 

 

Underbart att ha en partner som på svar på frågan om vad han vill ha i julklapp, svarar: ”Jag har ju dig, det är den bästa klapp jag kan få”, hörde detta nyss, i programmet ”Kroppen inifrån”, något som maken till en kvinna som hade en tumör i sin tjocktarm, sa till sin fru. 

 

Jag upplever mig starkt vara på rätt väg när jag insett att det viktigaste som finns i detta livet är att visa kärlek. Det finns ingenting som är viktigare.