Denna blogg kommer att avslutas snart

Det kommer bli de sista orden här. Huruvida jag fortsätter att skriva i denna form eller inte, det vet jag ännu inte. Det blir än viktigare, dag för dag, att se godheten och kärleken runtomkring. Den kärlek som finns inuti mig själv och den som kommer i min väg. Det innefattar att rensa ut det som hindrar mig i att känna mig kärleksfull, rensa ut det som drar ner mig. Gamla minnen av att inte duga är just gamla minnen, hittepå och kan sägas farväl till utan större åthävor. Gamla historier behöver inte få förnyat liv i mitt sinne. När jag lyckats följa mitt hjärtas väg har jag i mötet med personer som bryr sig om mig känt hur hjärtat tagit ett skutt av glädje. En arbetskollegas varma leende, en annan kollegas ord: "Dig är det så bra att prata med. Du hänger inte upp dig på småsaker" och annat. Jag hade velat spela in de fina ord och uttryck jag mötts av, för jag glömmer så lätt, alltför lätt, de goda orden. Det är ett projekt att fokusera på det, istället för det gamla "Jag har ju sagt till dig så många gånger...", en gammal väns upprepade frågor eller tankar om samma sak, för att hon glömt vad hon sagt tidigare. Sorgen i att se hur hon degenererar, när drickandet försänker hjärnan i dimma och förändrar personligheten, såväl som den fysiska hälsan. Det är väldigt hög tid att låta de personerna falla i glömska eller åtminstone låta dem glida in i dimman, där de inte är i mitt fokus längre. Se skimret och känna värmen från de som verkligen möter mig istället. Se det, värmas av det, växa av det. Det har krävts envishet och styrka när jag sagt farväl till mer och mer av det gamla, de gamla förhållanden som försatt mig i en loop av känslor av misslyckanden, stillastående eller olust. Men nu vittrar de sönder, likt tyg, vars vävda trådar blivit så slitna att de faller i bitar. Några få ger mig hopp om att det finns omsorg och vänsällhet. Jag fokuserar på de erfarenheterna jag fått av dessa personer. När jag försöker se klart, så inser jag att de ömsesidiga relationerna verkligen varit i minoritet i mitt liv. När jag börjat uppleva mig mottagen för den jag är, uppskattad för den jag är, så förbleknar mina tillkortakommanden, samtidigt som mina styrkor växer. Det är så det ska vara tillsammans med kärleksfulla människor. I de relationerna fokuseras inte så mycket på det som vi inte klarar av, utan vi ger varandra utrymme att växa, odlar vårt tålamod och genom att vi är där för en person även när den inte är på topp, så växer både hen och jag. Det är därför vi existerar på denna jord, för att förstärka det goda, uppmuntra våra medmänniskor och visa dem att de är viktiga för oss. Att de är ok även när de inte orkar vara sitt bästa jag. Se att det är kärleken oss människor emellan som är kittet som bär över, att vi måste öppna oss så att vi kan ge och kan ta emot den vi får. Att vi känner och även visar tacksamhet för att vi får vara i kärlek. Små misshälligheter och överensstämmelser tar då väldigt liten plats, får naturligt ett väldigt litet utrymme. Vi väljer själva vad som ska vara fokus i våra liv, är det att klaga över det som inte stämmer, eller är det att värdesätta kärleken som vi får? Valet är faktiskt mycket lätt, tycker jag.