Växer mer och mer för varje dag, även om det går långsamt

Det är viktigt att kunna se på/känna in tidigare jobbiga känslor, förlåta sig och andra för det som varitoch sedan gå vidare med en lite lättare ryggsäck. 
 
Jag har förstått att även om jag försöker och lyckas till en del med detta, så kan de olika känslorna i samband med svek, sorg och övergivenhet återkomma då och då. De "försvinner" inte, men jag kan se på dem med en större acceptans nu. 
 
Vilka människor har jag dragits till? Kanske något bedrägliga, undanglidande, excentriska personer. Varför? Därför att delar av deras personlighet liknat min mammas personlighet! Fast min mamma inte var så närvarande för mig, så var hon ju den enda närvaro jag kände till när jag var ung. Förutom då min mormors närvaro, som jag har förstått var mycket stark och närvarande. Jag hade ju förmånen att ha henne i mitt liv tills jag som ett-och-ett-halvt-åring tvangs flytta till Malmö, Sverige från Råkvågen, Norge. Det var ett stort trauma, ett oförståeligt för mig. 
 
När jag mötte en mycket närvarande man i mina tjugo-år, så kunde jag inte ta in detta som verkligt, för mig. Eftersom jag inte var van vid att någon engagerade sig och brydde sig om mig på djupet. Det blev också så att han gick vidare och vi bröt upp från varann. Det var en kännbar, mycket stor sorg, som jag inte insåg direkt. Istället kastade jag mig in i ett nytt förhållande, på annan ort i Norrland, dit jag på ett vis flydde. Det fanns attraktion. Vad fanns det mera? Undanglidande. En person som snackade mera än handlade, drack mera än fördjupade relationer med andra. Det blev en nitlott. Jag fick själv ta hand om både mig själv och min finaste, finaste Bodil, som ju blev rikedomen som kom till mitt liv i samband med denna relation. Så småningom, eftersom vi inte hade vuxna/få vuxna (som jag inte kunde be om hjälp alltid) i vårt liv, så blev det så att vi flyttade från Norrland när Bodil var 10 månader. Vi fick 2-3 år av gemenskap med min släkt i Norge, där jag hittade både jobb och dagis. Det var dock bara vikariat (i en förskola) och när jag sökte lärarjobb, fick jag inget i Norge, men däremot när jag sökte i Sverige så fick jag napp. Därför blev det återflytt till Malmö. Där träffade jag mannen som kom att bli min andra dotters pappa. Han sökte tydligen något annat än det som fanns hos/med mig. Jag flyttade till en större lägenhet, dit han skulle komma efter, så att vi hade mer plats när yngsta dottern föddes. Utan någon förklaring/förvarning, så satte han sig i mitt kök när vårt barn var 14 dagar gammalt, la upp ena benet på det andra, la in en prilla och berättade att han nu fick mycket kärlek. Han hade träffat en kvinna på en kurs. Så var jag ensam igen. 
 
Det ansamlades STOR besvikelse över opålitliga män och  kärlekslöshet, som jag burit med mig, länge, länge. Det HAR påverkat mig mycket och gjort att jag känt stort förakt för dessa män. Samtidigt har jag känt en stor, allomfattande kärlek till mina barn. Det var stora krafter som fanns i alla känslorna. Kärleken och glädjen har dock funnits med och segrat totalt sett. Besvikelsen över att tvåsamhet nog inte var för mig fanns stark med mig hela tiden. Jag fann styrka i den kärlek som jag gav och fick tillbaka från mina barn, min syster och tillfälligt från få vänner. Men det fanns/finns ett stort hål i mig, som väl aldrig har fyllts. 
 
Jag har anklagat mig själv för att kräva för mycket, för att vara fel. 
 
Väldigt tursamt så har jag insett att jag verkligen inte krävt för mycket, verkligen inte varit/är fel. Tvärttom så är jag fullgod, kärleksfull och kräver inte mer än de flesta. Jag har bara inte varit närvarande nog för att se när en relation inte är för mig, jag har inte sett att jag måste gå vidare, istället stannade jag så fort någon tittade tillbaka. Tacksam över att någon tittade tillbaka, tacksam över att hitta attraktion. Förväxlade attraktion med kärlek, för jag har inte upplevt mycket kärlek från en partner.
 
Tid har jag nu haft i mängder och jag har kunnat stannat upp och gå in i vad jag behöver, och har glimtvis hittat en känsla, långt tillbaka i mitt liv, av att vara uppskattad och älskad av en man. Det skedde när jag var 28-29 år och jag har i alla fall något att gå på när jag förhoppningsvis möter kärlek igen i livet. Något att hålla fast vid och tro på. 
 
Jag har delvis kunnat släppa och förlåta de män i mitt liv som inte varit där för mig/inte klarat vara där för mig/inte haft nog kärlek i sig själva för att kunna ge det till någon annan. Det ger mig ingen god energi att samla på all denna besvikelse. 
 
Däremot är jag klarare över vad som är viktigt i livet nu. När någon möter mig/jag möter någon, så är det mycket viktigt att vi ger förbehållslöst, utan beräkning. Att vi vill ge. Att ge trygghet till varann vet jag nu är en av huvudingredienserna i ett förhållande. När det finns kärlek, finns viljan att göra allt i ens makt för att glädja och hjälpa den andra. Det är trygghet, det är godhet. Det är att ge av sig själv, ge trygghet, godhet och kärlek. Det är väldigt självklart egentligen. Att hävda något annat är symtom på rädsla för att gå in i en relation på riktigt, på djupet. Rädsla för att bli beroende. Men utan beroende, utan trygghet i relationen, så finns bara ytlighet. Det räcker inte att leva med längre för mig. Den tiden är äntligen över. Jag känner mig redo att möta kärleken. Jag ska försöka att mota rädslan och ge, ge. Då kanske jag även får tillbaka. Om inte - går jag vidare. Det finns alltid en risk för att bli besviken. Men utan att riskera att det händer så kan jag heller inte få en chans till kärlek. Men jag har lärt mig nu att besvikelse inte är livshotande. Livshotande är att stanna i ytlighet, kärlekslöshet, kräftgång mellan möte och lämnande/ övergivenhet. Detta är inte ett liv att leva, utan bättre då att leva ensam. Men ensam hoppas jag inte att jag ska bli för alltid. Tack för mig!