Ge förbehållslöst av kärlek
Ifall man skalar ner det till det som är grundläggande, så är det - - KÄRLEK. Ingenting, verkligen ingenting, kan vara viktigare än gemenskap och kärlek. Då kan inte små misshälligheter få komma i vägen för handlingar som leder just till kärleksfull gemenskap. Förmåga att se förbi fel vi tycker oss höra och se, är livsviktigt att vi har som medmänniskor. Kan vi inte se förbi när något blir fel, så visar det på att vi inte når ner till djupet i oss själva, utan vi fastnar på ytan, på det som vi först ser och upplever. Då går det inte heller att nå en djup relation till någon annan. När vi inte kommer under och förbi det ytliga, kan detta bero på starkt kritiskt sinne, kanske på självförakt, eller till och med på självhat. På ett djupare plan, tror jag det beror på att vi inte tillåter oss själva att bli lyckliga, få uppleva kärlek. Jag har upplevt stark kärlek, som tyvärr inte var besvarad, eller det gavs en del, men med villkor och straff (som att "nu var denna diskussionen slut" eller genom att helt enkelt avvika från min sida, utan att bestämma när vi skulle ses igen).
Och det upplever jag är nästan motsatsen till kärlek. Kärlek på riktigt kan inte villkoras. Den ges i första hand, helt utan vinning, därför att det inte går att undvika att ge, för att man vill ge. Då hittas vägar till försoning, då tjuras det inte på varsitt håll, tills den ena faller till föga, då anstränger sig båda att nå den andra. Det finns alltid en väg, vi anstränger oss utan uppehåll för att hitta en väg.
Annars är det inte kärlek, det kanske handlar om att bekräfta sitt ego bara.
Vi människor håller oftast fast i våra egna bilder av verkligheten och försöker till varje pris att vidmakthålla dessa våra så kallade sanningar. Det vi ser och upplever passar vi in i vår egen bild av verkligheten. Det är då följaktligen bara en enda bild av sanningen vi upplever och inte sanningen i sig själv. Vilket borde få oss att verkligen tona ner vår egen bild och ta in andra och andras bilder mycket mera, vara ofantligt mycket mera ödmjuka eftersom vi äger en så bräcklig bild av verkligheten. Det är verkligen inte läge för någon av oss att slå oss på bröstet och bröla ut vår sanning och häckla andras. Det visar bara på både logisk och känslomässig brist på intelligens, på att vi är självgoda och även rädda för att kliva ut från vår inringade hörna.
Jag ser erfarenheten, att kunna uppleva kärlekskänslor, som en ynnest och jag är tacksam över att jag har förmågan att känna starkt. Jag inser att jag kände stor kärlek, för jag visste jag att fast att personen hade sina egenheter och gjorde fel ibland, så förändrades inte mina känslor för honom. Jag tyckte det oftast gick ganska lätt att acceptera felen och att förlåta. Men om det inte ges och tas emot förlåtelse, omsorg och acceptans från två håll, kan det inte leda till något djupare förhållande. Det gjorde ont på ett grundläggande sätt, på djupet att inse att det inte var ett verkligt möte mellan oss, vilket beror på två människors oförmåga att nå varandra. Det har varit en utdragen process att bryta mina egna sega band till personen, men den kärlek jag känner är även riktad mot mig själv och det har hjälpt mig att inse att jag inte behöver leva med en stark obalans i mitt liv, utan är värd något helt annat.
Det är ovärderlig kunskap.
Jag vill fortsätta att ge kärlek till andra människor, men jag kommer kanske inte så lätt ge hela mig själv direkt, utan eftertanke. Men att ge av sig själv, förbehållslöst, en bit i taget, tror jag är helt grundläggande. Ge utan att vänta mig något tillbaka, för annars är det inte förbehållslös kärlek, utan egenkärlek. Så många ger bara utifrån vad de tror att de kan få tillbaka. När det spontant ges till mig, för att det finns en sjö av kärlek, vet jag att det finns en chans till en ömsesidig gemensamhetsdans! Jag visualiserar detta, men lever även så gott som jag kan med mig själv!