Ödmjukhet
Ödmjukhet verkar för många vara ett ord av många, men hur är det förankrat? Det finns väldigt mycket förbättringsmöjligheter hos alla, mer hos en del än hos andra.
Vad betyder ödmjukhet för mig?
Det är när jag lyckas att först och främst leta hos mig själv när något går mig emot (och där ofta känslan av motgång kan härledas ur något som hänt mig själv och inte har någonting att göra med den andra). Det är när jag villigt förlåter mig själv för att jag inte klarar av, för att jag inte orkar just i stunden och försöker se till att tillmötesgå mig själv och mina behov så att känslan kan minskas.
När jag allt lättare förlåter andra för deras tillkortakommanden. När jag funderat, men inte hittar en förklaring till negativiteten hos mig själv, måste jag ju inte döma den andra att vara dum eller svår, det går ju att välja att skicka goda tankar till hen istället. Jag kan ju i dessa stunder vara tacksam över mitt lugn i den stunden och att jag har det bra. Det behövs då verkligen inte att jag dömer personen, som kanske själv sliter med rädslor av att inte duga eller annat.
Jag lär mig och är tacksam över det som jag numera klarar av mycket snabbare än tidigare. När jag kan småle åt fler och fler situationer som från början verkar knepiga eller där första reaktionen är irritation, men där jag efter att ha andats, till och med kan hitta något som är lustigt i situationen.
Det är när jag inte reagerar direkt på känslor, tankar eller impulser, utan andas mig genom situationen som tacksamhet och ödmjukhet ökas.