Me, myself and I

Något erbarmligt sorgligt tycker jag är övervikten mot individualism är. Det handlar om vad JAG vill ha, vad JAG inte vill ha, hur JAG mår, att älska SIG SJÄLV, utveckla sig själv. Och nästan icke-existerande är: Vad kan jag göra för någon annan? Hur ska VI göra i världen, med världen, med oss alla - för att det ska bli lite lättare och bättre att leva. Det är symptomatiskt hur ett "vi", att dela med sig och "solidaritet" inte har någon markerad plats idag (folk tittar konstigt eller vänder sig bort när det ordet nämns - det verkar inte vara "inne" längre). Finns det ens med på agendan hos personer som söker kärleken, på dajtingsidor med mera? Krav om vad vi vill ha eller inte ha. Det är inte att vilja nå gemenskap eller djup kärlek. Det är att isolera sig själv från alltet och från kärleken. Det är att sätta sig på sina höga hästar och befalla livet att bli som man önskar. Det är inte att bidra med sig själv och vad man kan ge. Det är något av det mest sorgliga och fattiga som jag upplevt - på nära håll. Det är kargt, föga hoppingivande. Det har fått mig att inse att så går det inte att leva. Många har långa kravlistor på hur en partner ska vara. Och när någon egenskap inte finns med på checklistan så är det tack och hej - det är som om mänsklighet, kärlek och närhet ska vara på en persons villkor och bara finnas där för en, att plocka direkt. Inte tanken att man själv bjuder till först och därefter kan skörda godhet. Nej, det ska bara vara bra med det samma, annars kan det kvitta. JAG ska först få något innan jag kan ge. Den attityden kommer leda till en stor mängd ensamma människor i världen. Jag tror att det är först när vi fokuserar på någon annan som vi kan bli hela och som kärlek kan flöda mot oss. När vi förbehållslöst ger och tar till oss någon annan, utan att kräva något i gengäld, accepterar någon annan så som den är, som vi kan vi bli lyckliga. Då kommer vi också själva att få - massor. Det är jag fullt och fast övertygad om.