inatblick.blogg.se

Bara vetskapen om att vi alla har stora fel, att vi är sååå långt från perfekta, en vetskap jag ser starkare ju längre jag lever och ju mer jag upplever, gör att får allt svårare att döma andra. Varken andra eller jag själv är perfekta. Det är för övrigt något av det lättaste att göra, döma andra för deras fel och brister, men att se på sig själv och sina rädslor är det svåraste. Ifall någon till exempel är livrädd för närhet, på grund av rädsla för att inte duga, så är det vanligt att den personen vid konflikter istället för att se att problemet kan ha uppstått på grund av den egna rädslan för att lämna ut sig, istället väljer att peka på den andras fel och brister. Då behövs inte den mödosamma vägen att be om hjälp för att läka den egna bristen, utan vägen att dra sig undan tas istället. Det ger ju snabbast lindring, så inte svårt att förstå att det valet görs, men vad ger det för visdom och gott liv i längden? Nås fördjupade relationer? Knappast. Och den enda vägen är att vara i en relation där vi utmanar den rädslan, för att kunna komma åt denna närhet någon gång. Det går inte att gå kurser för att lära sig komma nära någon annan, utan det krävs praktisk övning, varje dag. Och när man fallerar, gå in i sig själv för en dag, komma ut igen och ge den andra en kram och säga något i stil med ”Du, jag är ledsen för att mina brister påverkar oss så! Vill du göra ett nytt försök att komma nära?” Naturligtvis är det inte alltid just detta ordvalet som är det bästa, men du som läser detta och har emotionell, liksom annan utvecklad intelligens, inser det; inser att det är dig själv du kan fokusera på, välja att prata om inför den andra, inte säga åt den andra vad den behöver tänka på. 

 

Det viktiga att göra, menar jag, är att välja så gott det går, utifrån den situation som i stunden råder. Ifall man alltså verkligen försökt att agera utifrån det bästa i den stunden, så behöver man inte klandra någon annan/eventuellt något lite klandra sig själv ifall det inte blev så bra och berätta för den andra att man är ledsen för att man inte klarade det så bra, men att meningen inte var att skada. När man på det sättet ger både den andra och sig själv en klapp på axeln, går det bättre komma vidare och utvecklas. Då skapar man inte nya sår hos den andra. 

 

Det finns så mycket bra med våra närmaste, så mycket att ösa ur, att ta upp och berömma, så mycket som en annan människa kan lära oss. Ändå läggs oproportionellt stort fokus på att klaga, på andra och på sig själv. Jag har alltid förundrats över detta. Och genom alla relationer och stormar i livet, måste jag konkludera att anledningen till detta är den egna rädslan. När vi klandrar en annan, är det vår egen oförmåga vi egentligen upplever och borde klandra, men inte klarar av att stanna i. Det är vår egen brist på visdom, empati och förståelse som fallerar. Först och främst empatin och förståelsen för oss själva. Har vi det inte för oss själva, hur kan vi då ha det för andra? Nej, just det. Ifall vi vet med oss att vi istället för att klappa oss själva på axeln, klandrar oss själva starkt när vi begår fel, då är vi inte så långt komna att vi kan klara av att känna medkänsla för någon annan. Ifall vi genom uppväxten endast fått uppmärksamhet när vi presterat något och inte blivit erkända bara för att vi är den vi är och är fina just som den vi är, då kan vi inte själva känna att vi är goda nog som vi är, än mindre förmedla kärlek och godhet till andra. Om vi kan erkänna våra egna brister, fokusera bara på dem, kommer vi att ha möjlighet att vara i kärleken. 

Om vi inte vågar ta stegen ut och vara den vi är, vilket inbegriper att vara öppna med att det är mycket vi inte klarar, så kan vi i varje fall inte ens komma i närheten av kärlek, utan det blir bara korta dopp i böljan, utan varaktighet, utan djup, utan verklig närhet. Ingen varaktig närhet. Misstar vi oss och tror på klyschan att när det är rätt så är det lätt? Och sticker vår väg så fort det går oss emot? Då är vi inte i närheten av verklig utveckling. Eller tror att när det inte var så lätt i en relation så är det bäst att bara stanna lugnt där hemma och bara vara med och ta hand om sig själv? Gör detta att vi blir varma, kärleksfulla människor när vi sedan möter någon vi är intresserade av? Nej, det enda raka är att våga, komma ut med sina goda och mindre goda sidor, nu. Det är nu vi lever, det är nu vi behöver förvalta vår inneboende gåva att känna kärlek. Inte kasta bort denna gåva genom att stänga in oss själva och bara komma ut och flirta med någon för ett tag och sedan dra sig bekvämt undan igen, så fort det seglar upp besvärligheter. Gör vi det undanhåller vi oss själva att växa, verkligen växa som människor, ge och få kärlek, lära sig ödmjukhet, att dela och utveckla visdom. Ifall vi blir avvisad av den vi tänkt oss någon gång, så vet att det då inte behöver handla om att du inte borde ha gjort en framstöt, utan det är mer troligt att en andra inte var redo för dig just då. Men att inte våga och kanske missa världens chans att nå närhet är mycket värre än att bli avvisad en gång. Efter några försök att närma sig, är det mest troliga att vi så småningom lyckas nå någon annan. Det är jag rätt säker på och jag kommer att fortsätta att försöka närma mig någon annan. Men har lärt mig att även om det är bra med min tro och mitt hopp, så måste jag ge upp, ifall jag mestadels möter klander från den andra, inse att jag måste vandra vidare och söka någon annan, innan jag ger bort alltför mycket av min värdefulla energi. Jag hoppas möta någon som i alla fall då och kan klara av att se på sig själv och inte gå på och klandra mig, varje gång för mina fel, som ofta berättar om sina egna svårigheter. Det är otroligt starkt gjort när en människa klarar av det. En människa som på riktigt vill ge sig hän och nå närhet med mig, som ser det som värdefullt och intressant, som av kärlek ger sig in i ett utbyte med mig, som efterhand som hindrande lager hos oss båda skalas av, når kärlek med djup. Som ser att det är en gåva att jag kommit i hans väg, att det inte bara är han själv som är en gåva! Som förstår att vägen av nödvändighet blir krokig ibland, men inte är rädd för det, inte är rädd för att det kan bli fel, för att det blir fel, vågar visa sin rädsla, som kan vara att inte duga eller misslyckas, vilket är vanliga rädslor. För att kunna börja vandra en sådan väg, måste vi båda ha insett att det är just rädda vi är - då finns en enormt mycket större chans att relationen fördjupas och utvecklas. 

 

Varför jag senast var så länge kvar i en relation där min egen rädsla för att inte duga hela tiden ökades  vid våra konflikter, var ju för att jag just själv i grunden själv inte kände att jag dög. Och då tar vi automatiskt på oss skuld. Numera känner jag, upplever jag att jag duger som den jag är och jag tror inte jag mera går på att ta på mig all skuld för att en relation inte fungerar. Nej, ifall chanserna ska ökas till att en relation ska kunna fungera måste ju båda parter ta på sig ansvar, en del skuld och känna omsorg för att ska kunna fungera. Ifall det är tillsammans man vill vara alltså. Och inte bara vara med någon som enbart ska bekräfta ens eget värde! När man verkligen är tillsammans, ser vi oss som både en sammanhållen enhet och som att var och en är en enhet. Och det gemensamma kan inte styckas upp: "Det är ditt, det får du ta med din terapeut" och liknande repliker. Utan man vill genuint hjälpa den andra och inser att genom att göra detta så hjälper man ju även sig själv. Man frågar den andra hur den vill ha hjälp! Man säger sig inte besitta sanningen, för det gör ingen. Framförallt behövs att kunna förlåta varandra fort, för att slippa öka på sin och den andras skuldbörda. Skuld är inte ett gott bagage att bära med sig ständigt. Att inte vara långsint är ett annat hett tips - det leder heller inte till något gott. Nej, släpp skulden snabbt, ta fatt på det goda, skratta och le och framförallt, förundras över det fantastiska att en fin människa vill vara vid din sida!