Jag har börjat med inåtblickar - nu är det dags blicka framåt och utåt

I nära relationer aktualiseras rädslor vi har. När jag tittat tillbaka och hälsat på i olika åldrar av mig själv i meditation, har jag blickat mot känslan av tomhet, upplevelsen avi att inte vara delaktig: Att stå utanför och se på och veta att det som sker inte är för mig, det har varit som om jag var på en annan planet. Vad har det sagt mig? Jo, att det inte finns pålitlighet i relationer, osäkerhet kring vad gemenskap betyder. Länge gjorde detta att jag valde relationer där jag liksom var lite bredvid det som hände, jag kanske också i en del fall bara lutade mig mot det som skedde och jag försökte inte på djupet ändra på det som skedde. Det angick liksom inte mig på djupet. Efterhand började jag vakna upp och se på vad som hände. Först reagerade jag bara på den andras sätt att vara, utan att egentligen ifrågasätta skeendena, insåg inte att den andras sätt att vara berodde på något som bodde inom honom, utan "köpte" alla omdömen kring mig själv. Jag levde delvis genom andra människor, eller bredvid dem, för jag visste inte att livet, det var mitt. Jag hade rätt att behöva saker i mitt liv. En upprivande relation har i alla fall gett mig ett nytt driv och har riktat en stor del av den redan stora kärlek som bott i mig, mot mig själv! Jag lyssnar mera på mig själv och tycker att det är intressant! När jag börjat lyssna inåt mig själv och efter vad jag behöver, så behöver jag inte i lika stor utsträckning lita till andras omdömen. Det har börjat att befria min själ, men det känns också oerhört sorgligt att jag mest glidit fram genom livet utan att delta i det. När jag känner mig mer och mer tillräcklig och trivs med det jag blickar mot, så känner jag samtidigt att jag inte är beroende av att leta utanför mig själv så mycket. Vad behöver jag? Det är det jag tittar på nu. Skriver ner detta i min bok. Jag har trott att jag skulle delta i en annan människas community, bo och hjälpa till. Men jag insåg att jag då delvis skulle bli beroende av denna person, som ägde hus och mark. Jag insåg att det inte alls är vad jag vill, jag kunde inte tänka mig att leva så, utan jag insåg att jag ville skapa ett boende som är mitt eget och där jag kan leva. Men vad beror den starka önskan om att äga min bostad själv? Jo, till viss del om kontroll; jag vill inte kunna bli avpolleterad, att den andra ber mig om att flytta från ett ställe jag bor in mig på. En rädsla av att bli avvisad triggades igång. Och kanske är det också rätt att jag ska ta mera kontroll, över mitt liv och hur det ska levas. Samtidigt tror jag på att tillsammans med någon annan just släppa kontroll. Jag gillar ju community-tanken. Där vi, när vi vill, kan ha en gemenskap med kringboende. Men utan att det blir ett tvång, för jag vill kunna dra mig undan när jag behöver det. I ett community finns det människor med olika kunskaper. Vi behöver inte fixa allt själv, jag kan göra en del, någon annan gör det som den är bra på. Tillsammans blir vi starka. Jag kan inte släppa tanken på ett sådant liv. En tanke jag har är att skaffa mig/låta bygga ett tiny-house på hjul, som jag, om det behövs, kan flytta till ett annat ställe. Småskalighet, att skala av det som inte är nödvändigt i livet, attraherar mig mycket. Jag har länge nog nu suttit och mediterat i min ensamhet. Meditera kommer jag att fortsätta med, liksom min morgonyoga, men det som på riktigt utvecklar oss, det är givande mänskliga relationer, det vet jag. Det vill jag rikta min uppmärksamhet mot nu. Det önskar jag mig lycka till med.