inatblick.blogg.se

Jag ska börja med att ge ett boktips: "Sinnenas ekologi - om varseblivning och språk i en mer än mänsklig värld" av David Abram. 

 

Även om det bara är en skärva av sanning i hela livet, så är boken så intressant och gör att jag än mer än tidigare förstår att såsom jag och de flesta människor lever, så är det inte meningen att vi ska leva. Boken gör att min strävan blir än större att nå gemenskap med allt liv runt mig. Men vi människor har tagit oss så långt ifrån sinnlig närvaro, till en ytlig närvaro och det är därför så många är djupt olyckliga, knappt levande. 

Ett ytterst litet axplock ur den: Den egyptiske kungen Tamos får ett erbjudande om att få skriften i gåva av guden Teut, men tackar efter moget övervägande nej till gåvan. Guden säger att gåvan kommer göra människor klokare och förbättra deras minne, men kungen säger: 

 

När man lär sig dem (bokstäverna), försummar man nämligen minnet, vilket leder till glömska, för i förlitan på skriften, låter man sig påminnas av främmande tecken utifrån, inte inifrån av egen kraft. 

 

Dessutom menade kungen att den muntliga undervisningen när den väl skrivits ned lätt kan komma i händerna på människor som kommer att missförstå lärorna fastän de tror att de förstår dem. De skrivna bokstäverna för alltså inte med sig vishet utan enbart inbillad vishet eller ”skenvishet”, människorna kommer att tro sig veta mycket fast de i själva verket är okunniga. 

 

Denna blinda tro på (de skrivna) ordens kraft och makt och sanning upplever jag verkligen har fjärmat oss från kontakten med alltet och därigenom från att nå djupare vishet. Det finns så många människor som anser sig veta bäst och förstå så mycket, utifrån att ha läst sig till något och som ”slår” mot medmänniskorna med de skrivna texterna, använder dem som ersättning för att närma sig helheter, närma sig resten av livet och det gör att sinnena förtvinar. Vi blir bara bleka kopior av levande väsen, kopior som rör oss nästan mekansiskt genom livet och tror att vi klarar oss med bara oss själva och med tekniken. Vi lever därigenom snuttifierade liv, avgränsade från djup kontakt med resten av livet runt oss. Det är djupt sorgligt, tvärtemot livgivande. 

 

Detta leder till ”fyrkantiga” liv, mer eller mindre, avgränsade liv, där vi bor i våra egna huvuden och låter de egna tankarna snurra runt och styra oss och ofta förstöra våra liv. Vi benämner Moder Jord som väsentlig i texter vi läser, men vi känner inte Moder Jord iinom oss. 

 

Det är en gåva från livet som jag har möjlighet att med mina sinnen uppleva: vindens språk, en fågelvinges färgskiftningar som sprakar för mitt öga eller solen som med sina strålar framkallar vällust när de möter och värmer upp min själ. Om jag låter ljud från tv:n, telefonen eller bilarna lägga ett filter mellan mig och Moder Jord blir jag aldrig lycklig och om jag låter orden i skrifter bestämma riktning i livet istället för att lyssna till naturen och till undertonerna i mina medmänniskors tal, blir jag i anden fattig. Orden i sig själva är bara brottstycken av det verkliga livet. Jag måste ta in hela min medmänniska, alla hennes skiftningar och utstrålning för att ens kunna närma mig henne. Att fastna i ord och deras betydelse gör att vi fattas det mesta av det som ger mening och värme och gör oss ganska klena. 

 

Orden blir för en del som en mur att gömma sig bakom för att ursäkta sig med varför de inte kan välja livet och gemenskap. Ord blir ofta som en sköld genom vilken inga själsliga strömmar kan komma genom. Ord blir som ett dåligt bygge som knappt skyler oss, än mindre ger eld och liv till sinnena, utan enbart tillräcklig temperatur för att avhålla oss från att dö fysiskt. 

 

Ordens ”sanning” blir för en del ersättning för ett verkligt samgående av själar, för verklig gemenskap kräver helt andra kvaliteter än de ”sanna orden”. Gemenskap kräver att vi kan släppa på vår egen ”sanning” och ge oss ut i okända landskap, utan förinställd kompass, där vi vågar känna in det som finns bakom ”sanningarna” och utveckla oss själsligt. Känna in människors vibrationer, känna in vad hela människan framför oss sänder ut, inte fokusera på de ord som hen säger. För det är under ”sanningarna” i ordform som livet verkligen finns och har chans att utveckla sig och där vi verkligen kan nå djup gemenskap. Nå helheten. Moder Jord sänder och sänder till oss och vill dela med sig av sitt vetande till oss. Men vi lyssnar inte till helheten utan har valt att avgränsa oss från den. Vi människor har avvikit alltför mycket från naturen och livet runt oss och byggt in oss i våra egna små fyrkantiga lådor, där vi tror att några texters ”sanningar” ska frälsa oss. Det är ett misstag att tro att det finns sanning och liv i den sortens sanning. 

 

Vi små människor vet ofantligt lite, så vi kan lika gärna släppa det fasta handgreppet på de ord vi har inom oss, eller de ord som någon säger och det som står skrivet i en bok. Vi måste para de små skärvorna av ”kunskap” vi tror oss äga, med den kunskap som själva livet ger oss, vara ödmjuka inför livet och vår litenhet, inse att vi enbart kan bli levande genom att försöka närma oss människor och naturen med försiktighet och inte ”slå” på dem med våra ”sanningar”. Möta människor och annat liv genom att inse att det enbart är genom att saktmodigt försöka lägga ett pussel av andra små skärvor av ”sanningar”, runt omkring oss som vi kan närma oss någon liten vishet. Vi äger inte Moder Jord och livet här, vi har ingen rätt att domdera den med vår teknik och vetenskap. Jorden är bara till låns.