inatblick.blogg.se

Jag filosoferar och funderar en del. Försöker att inte fastna i allt sorgligt som är, både med mig själv och med nästan alla andra. För när jag kommer andra mera inpå livet, så utkristalliseras ju mera av personen. Det är VÄLDIGT många som endera är fast i negativa tankar och bilder, omkring sig själva eller omvärlden. För att undslippa och få andrum, så dricker de alkohol. Det är som ett tungt täcke som ligger över allt och alla, känner jag. Då och då når jag någon, vi kan prata lite djupare, men också skratta och vara lättsamma. Det är så positivt. Tyvärr märker jag att så många, SÅ MÅNGA! är helt fast i tankeloopar. Någon känner sig trampad på - en person, A kan vi kalla honom, gick på en annan, B, på en fest och anklagade honom för att han störde A, att han retades och hindrade A. Det jag märkte av vad B gjorde, var att han hade trevligt, dansade och var glad. SÅ MÅNGA - så många! inbillar sig att någon med vilje förnärmar dem. En person, här kallad C, irriterade sig på att jag enligt honom pratade på fel sätt, sade fel ord, höll monologer. Till och med blev uttalanden som andra kan säga om mig (och som jag nog själv kan hålla med om), som att jag har "gröna fingrar", ifrågasatta av C. Han FASTNADE HÅRT I NEGATIVITET. Tidigare tänkte jag att bara jag fortsatte att älska och försöka med närmanden, så skulle dörrarna till slut öppnas, så skulle vi båda börja känna omsorg för varandra. Jag kände stark omsorg från början för C. Men när jag fick mera och mera negativitet och förebråelser, blev det allt svårare att känna hopp och positivitet. Nu förstår jag att det inte hade gått att nå honom. Att jag bryr mig om, att jag är en kärleksfull person, det fokuserades det inte på, i varje fall inte tillnärmelsevis lika mycket som det som var/varit negativt. Det negativa hade etsat sig fast i hans själ. Jag undrar ifall han är lika negativ fortfarande.... En gång sa han "Om du tycker att jag ställer stora krav på dig, så är det ingenting jämfört med kraven som jag ställer på mig själv" Det var förtvivlat läge på riktigt! Det gjorde att jag slutligen började inse att det överhuvudtaget inte skulle gå att nå varandra. Men jag insåg också att det mesta av dessa negativiteter var projektioner av hans egen bitterhet och förtvivlan. De hade inte mycket med mig att göra. För jag hade mina egna bitterheter och förtvivlans känslor. Jag behövde inte införliva även hans med mig, de var ju inte mina. Hans egna svårigheter kunde ha tagits ner på jorden och setts av honom själv och inte gjort mig illa, OM DE HADE ERKÄNTS SOM HANS EGNA. De hade kunnat förlåtas! När båda inser sina begränsningar - BÅDA! Kan allt förlåtas. Det är lätt. MEN C ANSÅG JU INTE ATT DET FANNS NÅGOT HAN BEHÖVDE BE OM URSÄKT FÖR - OCH DÄRMED INGET ATT BLI FÖRLÅTEN FÖR. Eftersom han ansåg att det mesta kom från mig, fanns det ingen möjlighet att komma vidare. Det var ett alldeles för ensidigt synsätt och det fanns ingen öppning.

 

Det som många UPPLEVER som negativt, men enligt mig är mera som "en piss i Mississippi" och som det går att välja bort från huvudrollen i livet, verkar nästan helt ta över mångas värld. Det är som om de stänger in sig och sitt "jag, jag och jag" i en egen bubbla. Det GÅR inte - verkligen går inte att ta sig in i denna bubbla. De kan inte själva ta sig ur bubblan heller. Jag har funderat en del på det, men kommer inte fram till mera än: För mig är det så meningslöst att fokusera på verkliga, men mestadels inbillade, oförrätter, som beskrivits ovan. När vårt liv ju är förhållandevis kort - och vi vet ju inte personligen hur långa våra liv blir...så borde vi vara mera ödmjuka inför andra människor. Se på andra utifrån det bästa vi kan anta. Tro på att de ingenting illa menar. Inte ta negativiteter som EVENTUELLT kommer utifrån (men oftare existerar inom oss själva) personligt. Höja sig lite ovan sig själv och se hela väven. Inse att det alltid kommer finnas fnurror, irritationsmoment. VÄLJA att inte ta in allt och låta det lägga sig som en tung filt över oss, över allt det vackra i livet. Se allt underbart som finns UTANFÖR oss själva. Se att vi alla är en bit av väven. Se att det bästa är att försöka hänga ihop och inte slita sönder denna väv. Vara tacksam för att det finns någon i vår närhet som är villiga att hålla om oss. Det verkar helt meningslöst att göra annat. Vi kan själva välja, välja att fråga någon hur DEN har det och LYSSNA PÅ SVARET. Inte relatera till de egna dogmerna och tro att de är sanna. De är bara föreställningar - INGA SANNINGAR. När vi ser det, går det inte längre att hävda "Jag vill ha det så" "Jag tycker...." "Jag vill inte...", "Den andra har fel" osv osv. Utan då tänker man "Hur kan VI göra? Vad tycker hon/han? Vad kan jag göra för henne/honom, så att hon/han blir glad? Vilka underbarheter utstrålar den andra?" Och då uppenbarar sig helt andra saker! Då har perspektiven ändrats totalt. Nya perspektiv som överhuvudtaget inte har med ens egna dogmer och tankeloopar att göra. Vi får nya förväntningar på vår värld, som expanderar då. Jag försöker detta. Jag försöker, men det är ofta svårt. Jag vill försöka och jag hoppas på att möta någon som vill detta också. Det går inte tvinga fram nya perspektiv hos någon annan. Vill de inte mötas, utan stanna i och hävda bara sina egna meningar, ja, då finns det inte plats för någon annan hos dem. Det verkar som om de inte har förmått mera än att stanna, mestadels, i sin egen bubbla, i sitt jag. Där de bara upplever utifrån sitt jag, där deras hjärna aldrig vilar, utan där deras tankeloopar kör runt, runt och runt. Jag tycker synd om dem. Givetvis fastnar jag själv där då och då. Jag kan ibland tycka lite synd om mig också. Men mest, mest av allt, känner jag mig rik. Känner jag möjligheterna framför hindren. Vill jag och klarar jag överraskande ofta numera, att överse med hindren, förlåta de som fastnar och se på dem med välvilliga ögon. Ofta - OFTA - börjar då deras ögon lysa mot mig.