inatblick.blogg.se

Det här vill jag dela med mig av. Björn Natthiko ("den som växer i visdom") Lindeblad lämnade ett välbetalt jobb som ekonom och det han ägde, för att på slingriga vägar, efter att ha blivit dumpad i Katmandu (älskar att han skriver precis hur han känner sig och vad han upplever, koncist och enkelt, utan att skönmåla det) kommer till Thailand och ett munkkloster. När han mediterat där en stund, delar han sina tankar som dök upp under meditationen: "Okej, nu kör vi. Fyrtiofem minuters obruten närvaro. Andetaget är vägen framåt. Jag tänker lämna min förtvivlan bakom mig på det här stället och komma ut som en ny man till världen. Kanske kan jag till och med vinna tillbaka Haileys hjärta? Andas in, andas ut. Undra vad det blir till lunch idag? Det vi fick igår skulle vi inte ens ge till hundarna hemma. Samtidigt dignar träden häromkring av solmogen, exotisk frukt...Okej, fokus. Andas in, andas ut. Men alltså kaffet på det här stället. Det håller bara inte måttet! Såvitt jag kan se är det vi, västerländska backpackers som håller det här stället under armarna finansiellt. Det är vi som fyller donationslådorna. Och vi är INTE okej med Nescafé! Det hade snabbt återbetalat sig om det investerades i en ordentlig, italiensk kaffemaskin, Cortado, cappucino...Vad hände där? Jag skulle ju meditera, hamna i ett högre tillstånd. Istället kapade någon min uppmärksamhet på ett oroväckande passionerat och intensivt sätt. Sedan när fick jag jobbet att pimpa klostermenyn? Tur att de andra inte hörde. Jag som är så seriös. Skärpning nu. Gå tillbaka till fokus på andningen. Känn kroppen. Släpp taget. Buddhan var stor på att släppa taget. Nu kör vi på det. Andas in, andas ut...Alltså, vad tråkigt detta är! Ska det inte hända något? Det här kan ju inte vara grejen. När kommer den kosmiska orgasmen? När börjar de inre fyrverkerierna? Jag är så redo!" Björn skriver om att han sett på sig som en rimlig, rationell och sansad varelse, men "får uppmärksamheten kapad av en kringresande apcirkus". "Vi är många som gjort det misstaget när vi börjat meditera, vi tror det ska bli alldeles tyst på hjärnkontoret. Det händer inte! Möjligen korta stunder. ...det är detsamma för alla...värdefullt att lägga märke till den inre tankecirkusen, för det kan hjälpa oss få distans till tankarna när vi verkligen behöver det". Han gillar att vara tillsammans med andra som påbörjat den inåtgående rörelsen där kalabaliken i huvudet upptäcks och det gör att man börjar få DISTANS TILL SIG SJÄLV och tankarna och blir mer PRESTIGELÖS. Han ser värdet i att vara med människor som inte tar sig själva och sina övertygelser på så stort allvar hela tiden.

 

Det är när vi når den inställningen till livet, som det kan BÖRJA hända något. När vi inser att vi inte är högre stående än andra människor, utan bara en del av alltet. Ett allt där alla vi möter delvis upplever kaos i sina hjärnor. När vi ser att vi alla är felbara, börjar den andliga resan. Många verkar inte komma förbi sin självtillräcklighet, de tar sig själv på väldigt stort allvar och missar så mycket som de skulle ha kunnat lära sig av någon annan. Många är inlåsta i sig själva och med sina egna dogmer. Själv har jag bara precis påbörjat den andliga resan och jag vet att det är en resa som varar hela livet. Vi kan, men behöver verkligen inte, lära oss saker på kurser. Men alla har möjlighet att lära av alla runt omkring sig, det vill jag outsägligt gärna göra och själv bli accepterad för den jag är, med alla de tankar och känslor jag har, även om de inte alltid kommer ut färdigstrukturerade. Eller rättare sagt, de blir nog aldrig färdigstrukturerade, det är det som är charmen, att de kan förändras ständigt, att de just utvecklas med hjälp av andras tankar. Därför är det väldigt värdefullt att få lov att vädra tankar som just har börjat tänkas, utan att bli negativt dömd och bedömd utifrån dem.

 

Det skulle vara underbart att vara på en öppen livsresa med en annan människa, som inte är prestigefull, som inte ser livet som en tävling, som kan dela med sig av sina tillkortakommanden och inte klandrar mig för mina (för det klarar jag själv, men delar gärna opåkallat med mig även av mina), som inser att vi människor är ganska lika i vårt tankeliv, som ser att han kan lära sig något av mig, liksom jag kan lära mig av honom. Som djupast förstår att vi är här på jorden för att vi komplettera och lära av varandra istället för att konkurrera. Jag vill leva med någon som inte helt lever i det som de tycker sig veta, jag klarar mig utan de som (citerar från "Jag kan ha fel"): ..."kontinuerligt värderar det jag säger, där jag får godkänt för mina åsikter och perspektiv i den utsträckning som de bekräftar och rimmar med deras världsbild. Ingen magi uppstår där". Nej, ingen magi uppstår när det vi luftar med någon bara studsar tillbaka därför att den andra redan "vet" hur det ska vara. Allt står bara stilla då.