inatblick.blogg.se

Om din andliga utveckling inte paras med social utveckling, socialt ansvarstagande, deltagande i andras och annat liv än det som rör dig själv personligen, hjälpande av andra, utan egen vinning, så sker egentligen ingen progression och utveckling av andlighet. Du stannar i ditt ego, eller rättare sagt, ditt ego vinner över det andliga i dig. "Utan egen vinning" den delen av ovanstående skrift, menar jag är grundläggande för en utveckling där andlighet kan balansera egot vi är utrustade med. Det kan kännas som att vi, genom kurser, egen läsning, meditation och yoga, ständigt går mot en allt större andlighet, men jag tror att vi i detta missuppfattar vad som leder till andlig utveckling. Det är inte förrän vi klarar av att stiga ett steg åt sidan och se till någon eller något annans/annats bästa och inte sätter oss själva i första rummet, som det verkligen börjar hända saker. Då kan det som vi lärt oss genom kurser, böcker, i stillhet, bli praktiserat i verkligheten och vi tar del i något större än det som är oss själva och vårt ego. Det är då det sker något på djupet med vår andlighet. När vi klarar att sätta oss själv efter någon annan, eller något annat en stund, även när det går oss emot, när vi klarar att inte stänga av eller låta våra eventuella negativa känslor som kommer, styra oss, då upptäcker vi tidlöshet, glädje och befrielse! Då utvecklas tålamod med andra och deras uttryckssätt, acceptans av verkligheten, förmågan att se godhet genom en annans lidande, kunna förlåta (sig själv och andra) och bli en verklig samarbetspartner, bli en person som är en tillgång, både för någon annan, men därigenom även för sig själv. I alla samarbeten, i alla förhållanden, krockar våra uppfattningar med den andras. Det är inte dessa krockar som är problematiska, utan vårt eget agerande i motgång, när det krockar. Det är i motgång som det visas hur starka, hur upplysta, hur medmänskliga, hur andliga vi faktiskt är. Så den andliga utvecklingen sker bäst när vi har ett rikt samarbete med andra, har en partner som älskar oss, för då har vår andlighet en grogrund för växt. När andlighet förstås och försiggår mest i vårt eget huvud, kanske vi känner oss styrkta en stund, men i det långa loppet kommer vi att känna en stor tomhet och ensamhet. Även om vi då och då träffar "likasinnade" på kurser, eller pratar med vänner som i stort håller med oss om det vi säger, även om det känns som om vi vilar oss vid dessa tillfällen, så står det mesta stilla, det sker ingen utveckling. Det som verkligen utvecklar oss andligen och på alla plan, är när något stöts och blöts, när det vi tänker blir ifrågasatt. Med sådana "konflikter", som jag ser som möjligheter, så blir vi större, blir vi integrerade med vårt ego, med andra, når högre visdom.