inatblick.blogg.se

Att leva ihop. En ynnest. Man ser det som ett GEMENSAMT projekt. I vått och torrt. Är den ena nere, peppar den andra. Kan vi inte, satsar VI på att det går bättre en annan dag. Vi HOPPAS det, vi TROR på det. VI GER INTE UPP. Det är ju ett projekt för TVÅ. Då kan man inte bara gå sin väg.

 

Några ser det som att de ska diktera alla villkoren: Så vill jag inte ha det, inte heller så. Den egenskapen vill jag inte ha i ett förhållande. Några ser det som att blir det lite besvärligt så sticker jag därifrån och blir borta utan att höra av mig, allt från några dagar till veckor, till år. Jag tror att jag måste satsa på det som står överst om det ska bli något varaktigt, om den andra ska ha intresse av att vara med mig.

 

Annars är nog risken stor att jag blir helt ensam. Inget skedliggande, ingen att äta ihop med, göra utflykter ihop med, göra praktiska saker med eller samtala djupt ihop med. Men stilla och lugnt förstås. Man kan sitta lugnt i sin borg, ingen kommer med en motstridig uppgift, eller något förslag på kul att göra. Ingen överraskar mig på något sätt. Det går att gå omkring som jag vill, äta när jag vill, läsa och se på TV när jag vill.

 

MEN - det blir outhärdligt tråkigt - och ensamt. Jag vill satsa på ett tvåpersonersprojekt :D Dags att ta sig ur sin ensamhet, stänga tv:n, ut på tur, aldri sur!