inatblick.blogg.se

Jag är mera inne på att vara i det som faktiskt är numera. Vi vet ingenting annat, ingenting annat är verkligt. Varför hänga fast vid företeelser och människor som inte ger mig någonting varaktigt bra? Nej, låt dem singla förbi och önska dem lycka till, det vill jag!

 

De negativa minnen och känslor som tittar fram, härrör djupast sett ur oss själva, men tål ibland inte kännas, tror vi, så vi överför och övertolkar och får det till att verka som om det inte är vi själva som äger och känner dem. Då skapar de oreda och smärta, mest hos oss själva och kan fortleva i upprepade sjok. ”Sanningar” - vad är de? De är små, små skärvor, ofta inbillade, i vår lilla, lilla värld, men som så väldigt uppförstoras inom oss själva. Dessa små skärvor är bara små, små delar av ett väldigt allt, så varför propagera så för dem? Nej, se att allt, mer eller mindre är en chimär och acceptera att du och din lilla existens inte har någon större makt, inte betyder så mycket, utan det är först i sampel med naturen, jorden, livet runt oss, som "sanningen" får liv och kan börja få betydelse!

 

Våra ”sanningar” är inte mer sanna än någon annans ”sanningar”, alltså knappast alls sanna, men tillsammans kan våra ”sanningar” börja närma sig något mycket större och bli mera levande, skapa något på djupet. Ensam blir "sanningen" inte värd något och kan verkligen inte anses som absolut sann, någonsin. Vi och våra "sanningar" är mycket betydelselösa hos oss själva, det är enbart i gemenskap med vår jord och allt som lever, som vi och dem kan börja leva.

 

Tacksamhet är en gåva. Jag känner tacksamhet när jag möter blicken hos någon annan, blicken som stannar upp ett tag, där vi möts genom våra fyra ögon! På jobbet häromdagen tittade en äldre mans ögon på mina, över munskyddet. Det började röra sig och mungiporna drogs uppåt och efter en stund stod vi och skrattade så allt i kroppen rörde sig. Underbart.

 

Jag kan lätt hitta godhet och guldglimtar i tillvaron, hos mig själv, hos andra, i en katts ömma strykningar mot min kropp, när två par ögon möts och de och munnarna ler mot varann. Jag ser hinder som snabbt förbipasserande små lärdomar, de kan inte rubba mig i grunden, men kan lära mig något. Både om mig själv och omvärlden. Det finns så mycket att vara tacksam för.