inatblick.blogg.se

Det talas mycket - MYCKET - om självförverkligande, självinsikt, självutveckling, om att älska sig själv.  Allt detta ska vi uppnå, FÖR ATT kunna älska och leva med någon annan? 

 

Det stora fokus på självet tänker jag i många, många fall rentav är förödande. Särskilt när förverkligandet inte kopplas till omsorg och kärlek TILL ANDRA. Särskilt när detta förverkligande av självet inte är parat med empati, förståelse och acceptans. När en person koncentrerar sig på sig själv i första hand, men inte utvecklat sin empatiska förmåga, inte frågat sig vad den kan göra för någon annan, så sker inte mycket förverkligande alls. När en person inte har utvecklat empati, acceptans och förståelse för andra människor, tror jag rent av att detta fokus på sig själv kan vara skadligt.När självet inte kopplas samman med själen och inte med den stora väven av andra människosjälar, står det mesta troligen ganska stilla. 

 

Sammankoppling med andra själar, särskilt med någon som vi speciellt mycket vill väl och älskar, ger i ett slag en STOR utvecklingspotential. 

 

När en del av förverkligandet av självet och själen sker TILLSAMMANS med någon älskad, där en del är GIVANDE, där vi har en speciell att fråga: "Vad behöver du just nu?", så sker ett stort förverkligande av den stora kärleken, både inom och utom oss. Vi blir en del av något utanför oss, som i sin tur ger access till underbara ting, med något som är större än oss själva. För i vår egen bubbla blir världen trång och förutsägbar, sker ingen utveckling på djupet. Vi är en del i en levande väv, av människor, djur, växter, vattnet, himlen, jorden. 

 

Det sker något stort med vår egna utveckling den dagen vi förstår att det handlar om kommunikation och vård av allt levande. När vi förstår att vi och våra tankar inte är så stora, men att deltagande i den stora kärleken och livet omkring oss, det är istället det vi ska fokusera på. Det menar jag.