Jag är en drömmare och jag tror på kärleken
Det var mig tidigare en gåta hur jag gick med på att vara i relationer där den andras meningar överskuggade mina egna och definierades som "sanningen". När min egen sanning är just precis lika mycket värd som någon annans! Det finns ju självklart inte en sanning och vi definierar och skapar sanningar/skeenden tillsammans med andra människor. Det har blivit helt tydligt, hur jag accepterat skeenden utifrån min egen syn på och känsla för mig själv. Min egen skörhet har hindrat mig se skönheten och kärleken i mig själv - nu ser jag den så starkt och det kommer vara en stor tillgång framöver.
Våra minnen påverkar i stor grad hur vi ser på det som skett och ofelbart läggs/lägger vår hjärna dimridåer över allt, så att vi minns det som vi vill minnas, ser det som vi vill se. Det är ganska bedrägligt och vad som hänt kommer med tiden allt längre bort från vad som skett. Vi klarar aldrig att se precis vad som skett heller, särskilt inte när vi väljer bort att prata med den som vi klandrat eller sårat.
Genom min tidigare ganska låga självkänsla, har andras sanningar kunna krypa alltför långt inunder mitt skinn och även lagt sig som en hämsko över hela min existens! Jag valde själv att vara i det.
Jag upplever det numera som lätt att förlåta - att jag själv inte klarade av att stå upp för mig och därigenom inte för den andra. Och - att förlåta honom - han som inte var där - inte för mig i alla fall - Han hade sin ryggsäck som gjorde att inte han heller klarade av vår relation så bra.
SKAPAR TILLSAMMANS skrev jag - skitviktigt - när människor är jämbördiga och ser VARANDRA (det går ju åt två håll, två håll!) så VILL de släppa sitt eget ego och stiga ut, stiga mot den andra, intressera sig för den andra, fråga sig vad den andra behöver.
Jag är och har också länge - varit färdig att kunna ha givande relationer - men jag har bara inte insett detta. Samtidigt som mitt hjärta varit så starkt och öppet, så har jag också varit skör och osäker på att just denna skörhet var okej. Vad jag behövde och behöver var/är en välvillig människa som har godhetsglasögon på och hellre friar än fäller, när det inte blir så bra. Någon som vill och hela tiden försöker se helheter och inser att det är bakom fasaden vi behöver titta. Någon som inte fastnar i detaljer, märker ord och bara tillämpar sitt egna vetande, sin egna sanning, utan som inser att det enda hållbara är att lägga sig platt och inse sin begränsning.
"The second she started living without permission or approval, her life became hers" /J. iron word
En man, som jag vet kommer finnas där för mig, inser ödmjukt att eftersom han har många fel själv, så kan han inte tala om för mig hur jag ska vara. En man som lärt att älska sig själv, inklusive sina brister och just därför har förmåga att älska någon annan.
"I let myself get my hopes up only to have them crushing down..I´m a dreamer and a believer in love...I know there will come a day when they will never come down, because you´re out there, living and believing, just like me." /J. iron word
Hur når vi acceptans och förståelse, ödmjukhet och stark kärlek? Det går inte att i ensamhet läsa sig till eller för den skull gå på kurser för att få denna grund av välvillighet och kärlek. Min insikt är att detta, som är det viktigaste, som är visdom, bara kan uppnås (för kortare och längre stunder, men inte konstant), genom att vi gnuggas mot varandra, i nära relationer. Vi åtnjuter ynnesten att kunna göra detta när någon vill vara med oss. Att använda den ynnesten till att se på sig själv allra, allra mest, nästan bara, för att sedan i samförstånd och med försiktighet ge av sig själv till någon annan, leder framåt, gör att vi utvecklas. Det är inte visdom att pådyvla den andra vad man själv tycker är rätt, utan det som gör att vi kan utvecklas, fördjupa vår kärlek och viskom är när vi frågar en kär människa den enkla frågan:
Hur kan jag göra för att du ska må bra?
Det är grunden. Det är visdom. Det är kärlek.
När vi börjar grundas, genom de relationer som vi skapar, går det i sinom tid att utvecklas än mera, genom att vi lär oss mer och mer av varandra. Därigenom därigenom fördjupas kärleken - och visdomen - än mera. I viss utsträckning kan vi utvecklas på olika plan genom att gå kurser, genom bokläsnig med mera, men utan att det i ens kropp finns förståelse för att vi är här på jorden för att hjälpa någon annan (vilket också ger som sidoeffekt att vi hjälper oss själva), utan att vi är grundade genom en kärleksrelation, så når vi inte ödmjukhet inför livet och inför någon annan. Utan denna förståelse nås inte acceptans och kan vi inte förlåta oss själva eller någon annan. Ur denna förståelse och kärlek, nås visdom och den djupaste källan i oss själva. I samförstånd, blickande genom en annan, tillbaka till oss själva, når vi källan där den djupaste kärleken och ron finns.
Längtan är stor, efter detta samförstånd på djupet. Jag har inte klarat att nå detta tillsammans med någon än, men jag kommer aldrig - ALDRIG! sluta att hoppas på att det ska ske.
"Whith you I can see the other side of love for the first time, the genuine side."/J.iron word (poet)