inatblick.blogg.se

Jag satt nu på förmiddagen och mediterade på vad som varit bra de senaste åren. Genom att ha fått en del som jag inte behöver, så har jag tvingats se på vad jag behöver. Medvetenheten om att jag måste värna om mig själv har vaknat, att jag behöver förankras i den här verkligheten. Jag har själv insett att jag fått för lite omsorg och jag har varit så ledsen för att jag istället så ofta blivit avvisad. Behövdes denna lärdom för att på riktigt, i hela mig ta avstånd från personer och miljöer som inte är bra för mig och istället öppnas upp för en annan verklighet? Kanske är det så. Jag väljer att se att mitt ex inte medvetet har velat skada mig, utan VELAT väl, men inte mäktat med, själv fattats en del. Det går ju inte att ge något man inte har. Oavsett hur hans agerande fått mig att känna, så försöker jag då och då skicka goda, helande tankar och ljus till honom. Jag hoppas så att han ska se att avvisande inte leder framåt, att ställa så stora krav både på sig själv och andra, gör att andra människor/partners istället hamnar längre från honom. Vad behöver vi människor göra för varandra? För det första välja att mest se det goda hos de vi möter, för det finns alltid massor med godhet hos den andra. När en medmänniska eller partner vräker av sig något negativt, behöver vi ha förmåga att skilja mellan personens negativa känsla i den stunden från personen och inte döma den för det. För då har man faktiskt aldrig på allvar gett den andra en chans, inte ens EN chans. Vi behöver ge andra och oss själv MÅNGA CHANSER. Att göra det, är en kärleksgåva, inte bara till den andra, för vi lever gott på den gåvan själv! När vi inte dömer ut en person efter ett negativt uttalande, så märker jag i varje fall något som nästan är magiskt. När jag sitter kvar, utan att säga mycket, bara tittar på personen, med vänlighet i min blick, så avtar min medmänniskas negativa känsla på ett dramatiskt vis. Ibland räcker det att stanna i det en gång, ibland behöver den andra att jag stannar fler gånger, för hen har mera som behöver komma ut. Det är bara känslor, som inte skadar oss. De klingar av, förvånande snabbt. Men om vi istället hårt fördömer och tar avstånd från personen, spär det istället på den negativitet som personen bär på och det kommer istället ta lång tid innan den minskas.Då har vi inte bidragit till att öka det goda, då är vi inte visa. Vi klarar inte att härbärgera alla våra svåra känslor själv. Det är just en "stannare" som behövs för att minska känslor av övergivenhet och avvisande som många, många bär på, har jag märkt. Jag hoppas ha kunnat göra skillnad för någon, eller kanske några, på detta sätt, innan jag lämnar detta livet.