inatblick.blogg.se

Alldeles rätt iakttaget av en läsare av min blogg: Mitt ex dyker ofta upp i mina texter. Jag fick en fråga: Är jag färdig med honom då?

 I mitt hjärta har han inte mera första platsen. Han har nu äntligen förverkat den platsen. Men sanningen är att jag när vi möttes, tog in hela honom och sen fanns han i mitt hjärta under många år och han finns fortfarande där, men han intar inte första rummet hos mig längre. För mig har det inte varit lätt att släppa taget om en person som jag känt så starkt för.

 Anledningen till allt skrivande är att han (liksom otaliga gånger tidigare) den sista gången (i höstas någon gång) efter 20 minuters prat eller så, reste sig upp, sa:  ”det här fungerar inte längre” bara gick och sedan aldrig dök upp igen. Därigenom har jag fått handskas med de svåra känslorna själv och det har varit tidskrävande, det har tidvis känts alltför tungt. Då har skrivandet i alla fall varit en liten ventil. 

 Tidigare hade jag, den efterhängsne, lilla ”hundvalpen” för det mesta varit den som när exet inte behagade stanna, efter några dagar upp till två veckor, klev upp till honom för att ”leka igen”? Och så rullade den relationen på. 

 Varför jag gjort så? Ja, det är verkligen en befogad fråga. 

 Jag har redan skrivit ganska mycket om hur jag från barnsben trodde att livet kanske skulle vara kärleks- och omsorgslöst, där det saknades kramar och uppmuntran, vare sig i glädje eller sorg. Då blev jag inte stå kravstor när det kom till kärleksrelationer. Jag godtog att ha det kärlekslöst av ohejdad vana. Erfarenheterna av omsorgslöshet har gjort att jag inte är bra på att bedöma OM JAG ÄR ÄLSKAD ELLER INTE. Det och mina egna känslor för honom är i huvudsak anledningen till att jag stannade i den relationen så länge. Sent vaknar den oerfarne, men nu så har ravinen kommit i rullning. .

Är det våra fel som gör att vi blir lämnade? Nej, det tror jag inte. Men det anges ofta som skäl att lämna, att den andra har olika fel. Ens egna fel tydliggörs inte i samma utsträckning som den andras. Betyder då det att inte båda har fel? Nej, för båda har fel och jag vill gärna se på vad som är fel, men inte få höra att det bara är jag som äger felen och att den andra redan jobbat med sig själv så mycket så att han inte behöver jobba så mycket mera. Inte få höra att det bara är jag som behöver jobba med mina. Att uttala sig så, visar att det nästan helt saknas ödmjukhet, men det är även kärlekslöst.

Mina fel? Ja, jag, liksom vi alla, har förstås några fel. Exempel på fel är att jag inte varit bra på att uttrycka mig i en del lägen, att jag inte alltid uppfyllt andras behov (liksom inte mina egna) och att jag ibland är envis. 

Jag vill nog ändå mena att fördelarna jag har med råge uppväger nackdelarna. Men alla passar ändå inte ihop med mig förstås. Jag kan vara hur bra som helst, men vissa kommer ändå inte att se mig som bra nog. Det som då är viktigt är att inse skillnaden mellan en person som tar in hela mig och är glad för att jag finns och en person som fokuserar på felen hos mig. Och inse att i det senare fallet är det säkrast att hålla mig för mig själv. Jag har också insett, med klar syn, att när en person klagar mycket på andra, eller företeelser utanför sig själv, men inte ser sin egen medverkan i de uppkomna problemen, så ligger det egentligen mycket under ytan hos honom själv. Men hans val blev att lägga fokus utanför sig själv och att låta bli att skapa balans i tillvaron, balansera det tråkiga med det fina och visa uppskattning för det goda. Inse att det krävs TVÅ som dansar väl ihop. Det blev till stor del en sorglig dans mellan oss, med några goda undantag och de bevarar jag i mitt hjärta. 

Och NU SÅ HAR JAG TUGGAT KLART KRING DENNA DEL AV MITT LIV. ÄNTLIGEN. 

Jag inte är så bra på att tro på att jag duger som jag är? Är även det ett fel hos mig och är det helt och hållet mitt eget ansvar att komma fram till att jag duger som jag är? 

 Jag menar att det är allas vårt ansvar att, ihop med de som finns som medlevande i våra liv, de som finns nära oss, leva så kärleksfullt och omsorgsfullt som det bara är möjligt, visa de omkring oss att de duger. Så jag tror inte att det är ett fel hos mig att jag inte samlat så mycket på kärleksbanken att jag i alla lägen känner att jag duger som jag är. När jag möter någon som ofta klandrar mig, så byggs i alla fall inte tron på att jag duger upp alls. Däremot har jag varit ganska bra på att hitta guldkorn i tillvaron, suga på karamellen de gånger jag faktiskt blivit visad omtanke, av tillfälliga vuxna i min tillvaro. Bland annat är det speciellt en person som gav mig kärlekstron. Han var en verklig medmänniska! Tyvärr insåg inte jag då att han var ”min människa”, utan släppte taget om honom. Hans kärlek, min mormors, mosters, min systers och några andra personers kärlek har i alla fall lagt grunden till min tro på kärleken inom mig och det har gjort att jag, trots dåliga odds i mitt livs start, själv mestadels känner mig kärleksfull. Jag har många gånger fått höra att jag har ett stort hjärta och bryr mig om andra och det väljer jag att ta till mig och tro på är sant. 

Vi behöver alla få av och ge till någon annan: Värme, omtanke, att i alla fall stanna hos, stanna upp, bara vara, hålla om, även om vi inte alltid kan prestera lösningar på problem som ju alltid kommer finnas i livet. Helt enkelt vara en medmänniska för våra medmänniskor.  Genom att vi ger av oss själva, fylls de vi möter av värme, känner sig sedda och älskade och de känner att de duger. Ensamma kan vi inte uppleva att vi duger som medmänniska, det säger sig självt. Vi kan gå hur många kurser i andlighet och utveckling som helst, men om vi inte äger förmåga att omsätta vår kunskap i verkligheten, så är det vetandet till ingen nytta. Det är i samlevnad med andra som vi sätts på prov, vår förmåga att resa oss över våra grundläggande begär och vara en människa som ställer upp, oegennyttigt för någon annan, visas i praktiken. Det är genom samlevnad som vi ökar vår medkänsla, definieras som människor, som känslovarelser och höjs andligen.