inatblick.blogg.se

Jag kom till att prata med en person under en vandring med Malmö Lunds vandrarlag i Habo ljung i fredags, vi pratade om skuld, förlåtelse och ånger. Väldigt intressant. Min erfarenhet är att de flesta inte vill kännas vid någon skuld, utan tvärtom försöker, med alla medel, att fösa undan skulden, ofta på någon annan, eller något annat. De vill inte kännas vid att de varit med och påverkat en situation negativt, till nackdel för någon annan. Nej, "jag bara….”. "Jag är ärlig. Jag säger sanningen". Ser inte att sanning är flerbottnad, ser inte att ingen sitter inne med en absolut sanning. Tror att värdet som människa minskar ifall det görs något fel. Kämpar med näbbar och klor för att alltid "göra rätt", aldrig fel, difinierar sig själv utifrån de gjorda felen. Kontrollerar sig själv så till den grad för att de ska framstå som i stort sett ofelbara. Därmed ångrar de ju heller inte något de gjort/sagt… Erkänner inte att de kanske hade fel...Det måste vara totalt utmattande...Jag tycker att det räcker att vi försöker göra saker i kärlek, ser på det som sker med kärlek. Vi gör ofta fel, alla, men lär oss också mycket av felen. Även om vi gör så gott vi kan, blir det ändå ofta fel. Att erkänna och t o m skratta åt sina fel och brister är läkande. Att erkänna känslorna i samband med att vi gör fel, förstå att vi ibland sårar, ångra oss och att sen kunna förlåta och ta emot förlåtelse. Det är grejen. Den stora grejen.

 

Extremen; när perfektionism eftersträvas, göms felen, erkänns inte de djupt liggande känslorna som ändå finns där, ifall vi hade öppnat ögonen. Skulden döljs under förklaringar om andras skuld, felen ses inte som så stora, eftersom vi tycker oss se större fel hos någon annan. Skam/skuld, naturliga känslor som kommer när vi gör fel, när vi erkänner att vi gör fel. Men om inte våra egna fel erkänns, ångras heller inget och kan heller inte förlåtelse ges/tas emot, som kunde ha lett till acceptans och medkänsla, av sig själv, med sig själv, med situationen. Och kan vi inte känna skuld – och känna att vi förlåter oss/blir förlåtna för denna skuld, tror jag inte heller att vi är bra på att förlåta och acceptera någon annan. Alla känslor måste få sin plats, alla människor gör ju fel, alltså är det helt naturligt att då känna skam och skuld. Men många är så indoktrinerade i att det är så väldigt fult att göra fel, säga fel, att de med alla till buds stående redskap, stänger in/döljer dessa fel. Hela livet går då ut på att strängt kontrollera sig, så att det blir ”rätt”. Ifall man strängt kontrollerar sig själv så, är steget ju inte så långt till att bli kontrollerande och dömande gentemot någon annan. Ifall vi kapslar in vår skam och skuld, blir vi inte bra på att ta hand om hela oss, om alla känslorna i oss. Och blir vi inte bra på det, ja, hur ska vi då bli bra på att erkänna/acceptera och förlåta någon annans brister? Den fördjupade förmågan till empati och medkänsla följer av att vi blivit accepterade och förlåtna – men i och med att det finns så många som är handikappade när det gäller ovanstående, är det ju också en väldigt stor brist på medkänsla och empati bland oss människor. Förmågan till erkännande av skuld, som ger förmåga till förlåtelse, som gör att vi kan acceptera och i förlängningen känna med, förstå och älska någon annan – är en bristvara. De som har denna förmåga har kommit en bit på väg andligt sett. Genom att jag velat läka det jag varit med i min barndom, gick jag många gånger hos en terapeut som arbetar med känslofokuserad terapi. Jag har fått hjälp med att gå tillbaka i tiden och har ”kramat om” och känt stor kärlek till mig själv under olika åldrar. Att se mig själv som liten och sedan allt större, att gå in och känna att jag kunde ta hand om flickorna, har gett mig styrkan att börja bryta mina tidigare livsscheman och det har ökat min chans att kunna komma nära en medmänniska på djupet framöver. Jag går då och då fortfarande in i mig själv och helar mig på detta sätt och det kommer jag nog att fortsätta med. Det känns kraftfullt att jag kan påverka mitt helande själv, det har börjat ge mig starkt ökad förmåga att förlåta och hysa medkänsla - det ökar exponentiellt förmågan! Förmågan att läkas, fast jag kände mig dödligt sårad. Att det kunde ske så mycket i mig, det är nästan likt ett under. Jag har en grundkraft att bygga vidare på tillsammans med någon annan! Jag kan och vill lära mig mycket mera, både om mig själv och någon speciell, en mycket god vän, eller en partner. Jag vill göra det tillsammans, för det är det mest tillfredsställande sättet att växa som människa, det sätt där vi kan nå vårt yttersta bästa. Det yttersta bästa når vi inte när vi lever ensamma, det tror inte jag. Verkligt helande på djupet sker i en nära relation, där vi känner oss självklara och älskade och när vi är beredda på och vill förändring. När vi är tillräckligt orädda för att vilja ha förändring. Tills dess flyr vi. Trots att det varit extra svårt för mig, har jag ändå äntligen, på djupet, kunnat förlåta den människa som befann sig nära mig, som ingen tidigare hade gjort. Denna människa anser sig inte ha gjort något större fel, han har inte någon medkänsla med mig, hyser ingen förståelse för att han påverkat så att jag blev djupt sårad. Mina känslor av stor sorg inte har mottagits av honom, han har inte visat mig eller sig själv någon barmhärtighet genom att mötas efteråt, inte gjort något försök alls att mildra att han abrupt gick iväg från mig. Som om det inte behövs ett förlåtande och accepterande där båda är involverade tillsammans. Jag väljer att i alla fall vara glad för att någon fick mig att vilja vara nära. Det kommer jag slutligen att ta med mig, överst i den numera mycket lättare ryggsäcken. Jag ser förklaringen till hans svårigheter med att känna med och för en annan människa, jag ser även hans brister, även om han inte tror att de har så stor betydelse, eller att de är färdigutredda. Han har lidit stort i sin barndom, inte fått sina grundläggande känslor och behov tillgodosedda. Men hur verkligt allvarligt hans lidande var och vilken hämmande effekt detta haft på honom inser han inte tillfullo. Han tror att samtal han haft, utbildning han gått och böcker han läst, har läkt allt, men jag ser att det inte skett något grundläggande helande av honom. Jag känner med honom - detta har varit ett lidande! Min före detta medmänniska har valt att upprätthålla en ensamhet, därför att han är oerhört rädd för att en nära relation kan skada honom. Därför tar han aldrig några stora risker att komma riktigt nära, att visa sina brister, utan väljer istället ofta att fly från närhet, under täckmanteln att han ger sig av från ”dumma diskussioner/monologer” och så vidare. Man hittar så lätt en orsak att ogilla, istället för att se bortom sitt ogillande, leta i sig själv efter varför man ogillar något. Det blir ju lättare att stanna i det som man lärt sig av livet, även om livet gett en lite. Att slå bristerna från sig, lägga dem på någon annan, eller något annat, döljer effektivt denna grundläggande brist att inte själv kunna, inte själv våga vara nära någon. Då det brändes, var det "jalusin ner", för då försvann han iväg, ibland i flera veckor. Det var ett mönster, som han följde, många gånger. När då jag, som också var bränt barn, som inte var så duktig på relationer, men äntligen kände att jag ville vara nära, mötte honom - var förstås katastrofen nära. Det var för svårt för oss två att klara av på egen hand. Mina insikter i bristernas ursprung och att jag vill förändring, gör att jag kommit till vägskälet där förlåtelse av mig själv och honom är det enda möjliga, det som är det viktiga. Det går fint att känna att jag förlåter, även om föremålet för förlåtelsen inte menar att han behöver bli förlåten. Jag ger den i förvissning om att den behövs ges, det behövs för att min ryggsäck ska bli lättare, det behövs därför att det inte finns något gott i att älta att en medmänniska inte ville eller klarade av att samleva med mig. Att jag själv inte insåg att jag borde sagt "stopp! Du kan inte bete dig så här mot mig! Det löser inget att gå iväg bara". Men jag godtog på ett vis att ha det så. Det gjorde ju han också, vår relation fortsatte, utan att i det i grunden jobbades med att förändra de sårande mönstren. Det är mycket, hos var och en som behöver förlåtas, ges förlåtelse. Jag säger – fortfarande med en stark saknad och sorg – nu farväl på distans till denna människa, jag inser att han inte är där att han ser det som viktigt att ge förlåtelse och acceptans, till sig själv, till mig, ser inte att ett möte kunnat göra ett läkande mycket kraftfullt och minska mycket onödigt lidande. Sorgen över att så inte sker har dock slutligen parats med att jag nu vet vad som är livsnödvändigt för att leva ett fullödigt liv. Jag känner att samtidigt med sorgen, finns en kraft i att säga farväl, eftersom det inte är möjligt mera, att längta efter något som inte finns där: Empati, medkänsla, kärlek. Det går inte mera att hoppas på acceptans och förlåtelse där det inte några skuldkänslor eller ånger, för där finns heller ingen acceptans och förlåtelse. Men genom att jag har insikt i var det brustit, kan jag förlåta och acceptera och även önska bättre för framtiden. Nu finns platsen där - när han dyker upp i mitt liv, så ska jag välkomna en medmänniska som har förmågan att titta bortom det först synliga, det som kanske bländar, men inte äger djup. Jag välkomnar en medmänniska som inte bara är ”kurs-lärd” eller har läst in olika dogmer/regler, som låtit sitt huvud och intelligens vara överst, alltid. Jag hoppas på ett möte med en människa som vill införliva de svåra känslorna i sig, på djupet, vill erkänna och ta hand om dem, inser att vi alla behöver hjälp att klara det som är svårt, en som söker närhet för att mäkta med. En person som inte gömmer sig bakom orden ”Jag ber om ursäkt”, utan att tycka att den andra behöver ge honom förlåtelse (!) – detta blir då bara ytliga ord, utan mening, blir en yttre handling som inte läker på djupet. Utan en person som parar orden med handling, visar att han är ledsen, kramar om ordentligt och ofta. En medmänniska vill jag nå, som inte ser ner på vissa känslor och gör allt för att binda dem i en tvångströja, utan som kan säga ”hej-på-dej-jag-ser-dig” eller liknande till känslorna, vara i dem en stund utan att fly eller bli förnärmad och sen låta dem lätta. Inte behålla dem för att lägga dem en person till last, utan lära av dem, släppa taget. De kommer kanske tillbaka, men då kan jag välja att åter säga "Tjena! Är du här nu igen? Det är ok": Jag vill möta en människa som inte är så rädd så att han måste springa iväg när det går honom emot. En medmänniska som är öppen även för andras tankar och åsikter, som hellre friar än dömer hårt. Med det sagt, så tänker jag mig att jag nu har ändrat riktning nu, bort från ett sådant ovärdigt liv. Jag säger genom rymden till dig – även om orden inte når dig, eller så kanske de ändå ”hörs” på något sätt: Hej då, du som jag trodde var min stora kärlek. Du är där du är, det får vara okej. Du är en älskvärd människa, så när du är där att du känner kärlek och medkänsla, när du erkänt skuld och när du kan känna ånger, ja, då kommer allt att finnas där för dig och när/om det då kommer en medmänniska i din väg, hoppas jag att du uppmärksamt tar in hen. Det önskar jag för dig.