inatblick.blogg.se

Lärdomar av allt jag går genom får jag och det är bra. Alltså även det som känns starkt negativt ger ju en fingervisning om hur livet kan levas, vad som är viktigt att fokusera på. 

 

Även om jag kanske inte är en jäkel på relationer (jag lever ju ensam), så har jag insett att jag är en jäkel på kärlek. Jag har lätt för att ta till mig andra människor, lätt att se det goda med de flesta människor jag möter. Jag har upplevt en lång period med ifrågasättande av min person, av mitt sätt att uttrycka mig och jag har fått höra att jag inte varit tillräckligt andligt medveten. Mina negativa känslor, som dök upp ibland, fick jag höra tillhörde mig och dem skulle jag själv ta hand om, även då min partner var i högsta grad inblandad i dem. När vi älskar någon är vi i högsta grad inblandad i den personens liv. För mig är det så att även min partners känslor angår mig, inte bara de ljuva känslorna. Alla känslor måste få vara ok, hela färgpaletten ingår i en människa och visar på att de lever och inte bara är inprogrammerade robotar. Har man inlett något tillsammans, så ingår det även att stanna i det som är svårt och så vill jag att det ska vara i mitt kommande liv med en partner. Har vi inlett något i kärlek, så stannar vi för kärleks skull, även när det kommer jobbiga perioder.

 

ANNARS ÄR DET INTE KÄRLEK.

 

Väldigt ofta handlar det som vi bedömer som svårt och jobbigt, om vårt eget bagage. Ifall vi tycker att någon annan är jobbig, är det ofta så att det är något som är jobbigt inom oss själva, men vi tar ut det på vår partner. Hur livet blir för oss, hur vi upplever livet och vår omgivning, beror mycket på hur vi själva ser på världen och tacklar det som kommer i vår väg. 

 

Mina negativa upplevelser har tursamt nog bara fått mig än mer säker på hur partners ska vara mot varandra, att man är två som skapar ett fungerande liv tillsammans. För annars blir det bara två parallella liv som då och då möts. Det viktiga måste vara att båda visar varandra stor kärlek och acceptans. Jag kände trots motgångar stark kärlek de första åren, även om jag kanske nte alltid var så bra på att visa omsorgen jag heller. Jag ville och jag försökte visa det så som jag kunde klara det, men möttes så många gånger av: "men...",  du behöver ....", "...detta har jag sagt till dig så många gånger", att min ihärdighet gradvis mattades av. Det konstiga är att jag velat stanna i denna otillräcklighet så länge. Hur kan liv och kärlek gro ifall vi inte får mer än små klunkar tillbaka, som inte släcker törsten? Det kan förstås inte gro. Självklart kommer stunder då vi behöver dra oss undan litet, men då förklarar vi det och att vi ska ses "på torsdag" e l och vi kraschar inte hela förhållandet. Små krockar kan inte krascha ett förhållande där det finns någon som är lite mer andligt medveten...Men i vårt förhållande saknades denna "upphöjdhet" från båda sidor, men det antogs vara jag som saknade medvetenhet...Faktum var att vi var två vingskadade fåglar som hade behövt mycket hjälp för att lyckas hålla ihop med varandra. 

 

Jag accepterade att leva med krascher, med otillräcklighet, mycket för att jag i mitt liv tidigare inte varit van vid att någon hyste stark omtanke och kärlek för mig, alltså var jag van vid otillräcklighet när det gäller kärlek och omtanke. Jag började tänka att livet kanske skulle vara så, att det inte kunde begäras något mera, att det kanske var mina fel som dömde mig till ett otillräckligt liv. Det vet jag nu att så inte är fallet. Men att uppleva starkt klander och stor osäkerhet huruvida jag hade någon plats tillsammans med min partner har varit som att "brännas av" under de senaste åren. Var det nödvändigt (???) för att på djupet ta avstånd från tron på att så som jag haft det, måste jag även i fortsättningen ha det? En rätt tuff skola i så fall. 

 

Länge var det dock bara min hjärna som insåg att det livet inte var bra för mig, men med tiden har även kropp och själ börjat ta sig ur den tvångströja jag befunnit mig i och det är sant befriande! Även fast det gav djupa sår, både att vara i den och att ta mig ur den (eller nästan ha tagit mig ur den), så märker jag att det finns liv och en stark önskan i mig, en längtan efter ett riktigt möte med en medmänniska. Alltså ett möte med någon, där det inte handlar om att någon ska stå över någon annan, se sig som mer vetande. Där båda är ödmjuka och inser sin stora skröplighet och sina fel och att medvetenheten om de egna bristerna gör att vi förstår att vi då inte kan klandra någon annan. Även om jag känner mig tillplattad och sorglig, så har jag även blivit starkare. Jag vet att jag är älskvärd även med några fel och brister. Jag vet att min kärleksförmåga är intakt och att den har gått från att riktas mot väldigt många och väldigt mycket - till att nu mera koncentreras i viljan att fokusera på det som är bra för mig. Äntligen! För jag ser mig som viktig och med tillräckligt stort värde i mig själv och för att kunna bli älskad av en annan människa. Min ökade styrka gör att jag inser att jag får lov att välja, att jag därmed även kan välja bort det som inte verkar bra för mig. 

 

Jag tror inte mera att någon som inte är omhändertagande och accepterande, kommer att ändra på sig, utan jag vet nu att det jag ser, är det jag får och är det jag ser inte något som känns som om det möter det som finns i mig, ja, då behöver jag inte vara i det, utan kan välja en annan väg. Då och då har det inte tagits väl upp, sedan jag börjat att följa min egen väg. Jag har mött de som känt sig kränkta när jag inte valt deras sällskap. Men att känna sig kränkt, är ju ett val som den personen gjort och inget som jag måste ta ansvar för, mitt liv är lika värdefullt som någon annans. Det går allt lättare att skaka av mig det som inte var ämnat för mig, när jag kopplar in min "syn", tidigt. Synen talar om för mig var det finns något gott att vara i, något som värmer och som jag ser och som ser mig. Jag har kunnat "ta farväl" av en del stillastående relationer och simmat vidare. Även om det känns mycket ensamt, kändes det än mer ensamt att inte bli omhållen när jag var ledsen. Men jag ville inte skiljas från hoppet om att få lov att bli accepterad och älskad, sedd som verkligen värdefull. Men eftersom det som vi ser, är det som vi får, så kan inte det som är avvisande ändra sig och istället bli inkludering och acceptans, det måste till och med jag inse till slut. Ett par, som jag trodde var vänner har jag också släppt taget om. Jag tog många initiativ gentemot dem, men fick inte mycket tillbaka.

JAG KAN INTE ÄNDRA NÅGON ANNANS INSTÄLLNING.

 

När jag tagit farväl av dessa personer, känns min färd mycket mera lätt, det tynger mig knappt längre. Sorgen efter det som inte blev har börjat klinga av nu äntligen. Det är välkommet.