En majdag

Jag tror att de flesta är i sina egna bubblor, med sina egna tankar och bekymmer och att inte många engagerar sig i andras öden, säkert inte heller i mitt, eller hur jag har det. Det är okej, jag känner att det i alla fall är bra för mig att skriva av mig litet här, allt mera börjar falla på plats. 
 
Nu ett tag så har jag läst Solsjenitsyns böcker - det är människoöden det! I jämförelse med hur (politiska) fångar hade det i fängelsena, i genomgångsfängelsena, i lägren, under transporterna mellan fängelser och läger, så är verkligen de problem som jag upplever att jag har och de problem som jag har hört andra uppleva att de har - INGENTING VÄRT ATT NÄMNA ENS. 
 
När jag tänker tillbaka på mina egna och andras små problem, är det som i ett avlägset, suddigt förflutet numera. Jag kan inte förstå hur en person orkar klaga så mycket; på hur andra människor beter sig, på hur någon uttrycker sig med mera, med mera. Det är så symptomatiskt att de som klagar mycket inte egentligen har upplevt några större svårigheter! Det går ännu lättare än förut att komma över små misshälligheter för mig nu. Jag har levt ett bra tag långt under existensminimum. Enligt kronofogden är existensminimum (efter att boendekostnaden är täckt) 5016 kr för ensamstående vuxen. När mitt boende är betalt (och el, telefon, hemförsäkring, studielån), så har jag under 2000 kvar att leva för. Jag har hittat många olika sätt att spara pengar på och insett att det är väldigt få ting som behövs köpas in, jag köper bra, men billig mat, hittar "svinnpåsar" med mera och klarar mig. Det är en sport att leva billigt och som jag blivit bra på och jag klagar inte. Jag klarar av poäng efter poäng på min utbildning och känner mig klok och resursstark! Till hösten tänker jag mig att jag har ett arbete igen - vad ska jag då göra med alla pengar? ;)))))) 
 
Perspektiven har ändrats kraftigt för mig. Lycka och personlig utveckling går inte att köpas för pengar. Det behövs för mig inga diplom i personlig utveckling, för denna utveckling sker ständigt, ifall vi vill utvecklas och har sinnena öppna! Och utan att det känns förmätet, så upplever jag mig vara öppen. Jag lyssnar gärna (olika lång tid innan jag tröttnar ;)) på hur andra uttrycker sig, ser på människors kroppsspråk, räcker ut en hjälpande hand, som ibland tas emot, ser på naturen omkring mig, på djur, växter och väderväxlingar, mediterar, alterntivt sitter och gör ingenting i månens sken. Läser varierande litteratur, pratar med goda vänner, träffar dem på promenader, yogar på morgnarna, tränar styrketräning hemma. Jag känner alltmer ofta en lugn glädje över att jag lever och är frisk, över att jag lånar mitt öra till en vän som har det svårt. Har väldigt litet självhävdelsebehov och känner förnöjsamhet över de små tingen. Väldigt, väldigt sällan känner jag mig upprörd över verkliga eller inbillade oförrätter numera, jag känner det inte värt ansträngningen att lägga energi på små fnurror. Jag ser små fnurror som något att lära mig av istället, känner mig alltmer rik! Ha en fin majdag och försommar! Kanske hörs vi längre fram igen! Ifall jag ska ge något råd till er därute, så är det: Låna någon ditt öra, bara var hos någon. Var förvissad om att det är värdefullt!