inatblick.blogg.se

Hur tar vi in andra i våra liv? Mitt sätt är att "ta in hela personen" - det gjorde jag när jag sist levde med en medmänniska, Se kallar jag honom. Jag var inte helt medveten om att jag gjorde det, men det gjorde jag, eller det bara hände. Det fanns inget ifrågasättande av honom i grunden. Jag antog att detta var en bra person i det stora hela. Kanske för att jag nog hela livet insett att det ger livsglädje att välja att tro på det goda. Att acceptera personens helhet, det är en förmåga som jag inte helt reflekterat över att jag haft tidigare. När jag tänker tillbaka på det, så ser jag detta som en stark kraft som jag har och som jag vill fortsätta att odla och den förmågan hoppas jag på att själv mötas av. 

 

Helt klart är att allas våra åsikter och tankar är starkt färgade av det vi tidigare upplevt och att inse detta, ger en förståelse och acceptans för att personers uttryck ofta inte (kan) överensstämma med våra egna. När någon uttalar något som vi tycker är "uppåt väggarna" fel, är då lösningen att strängt tillrättavisa denna person? Jag tror att det får motsatt effekt än den som vi önskar och att vi på det sättet bara skapar ett avstånd mellan oss själva och den andra personen. Att medvetet/omedvetet inta detta avstånd till personer som inte motsvarar våra egna normer och uttalade krav, skapar ett stort tomrum inom oss. Grundat tomhet som vi upplevt som barn? Är vi medvetna om att dömande och avstånd skapar icke-kärlek, så kan vi motstå avstängande, medvetet välja att stanna i det. Det är kärlek att stanna och lyssna och inte döma ut någon. Det är en grund som jag vill fortsätta att bygga på, en förmåga som jag redan har, som de sista åren börjat öka. Jag är medveten om att jag då och då fastnar i klander själv, klagar över personers sätt och saker som händer och detta är något som jag vill bli bättre på att undvika. Jag är glad över att jag har medvetenheten och viljan. Det gör att jag dras emot att, även om jag kan ogilla någons uttryck, oftast är beredd att ge personen en ny chans. Jag går medvetet in för att skilja mellan sak/uttryckssätt och personen själv. Jag vill utöka min förmåga att stanna hos den som har det svårt och själv stanna upp och ta in vad det är som känns svårt. Den handlingen är en kärlekshandling på riktigt, att gå iväg är verkligen det lättaste att göra och leder inte mot kärlek, tålamod eller en högre andlighet. Att känna acceptans är en förutsättning, anser jag, för att kunna kalla sig medmänsklig. Kan vi inte ta in och acceptera vår medmänniska, inte ens när det gäller den som vi inlett ett kärleksförhållande med, ja - hur kan vi då kalla oss för en människa som tycker att alla är lika värda?

 

Ofta, när jag känner att det finns en underliggande smärta hos personer jag möter, försöker jag att bara lyssna på dem, det har jag märkt hjälper den andra att kunna börja släppa sina spänningar. Ifall hon/han har mycket som behöver komma ut och det även kommer en del klagande, så inte hjälper det att förnärmat/upprört/argt/nedsättande tillrättavisa den andra, att pådyvla hen min egen sanning/vetande. Det är inte alls upphöjt eller vist gjort att avvisa en annan människa för att den uppför sig på ett negativt sätt ibland, men jag har upplevt avvisanden, många avvisanden i sådana situationer. Det menar jag är dumt uppförande. Men personen som agerar så, har inte kommit tillräckligt långt i sin utveckling, så jag förlåter detta beteende. Vi utvecklas när vi  klarar att stanna kvar när det är svårt. Att stanna bara då det är lätt och skönt, det kan vem som helst klara av och är inte särskilt upphöjt. Vi kan inbilla oss att vi lär oss saker i olika sammanhang, i trygga sammanhang, där vi inte ifrågasätts. Det är i verliga livet, i en social situation, i en nära relation, som det visas hur utvecklade och upphöjda vi är. 

 

Var och en har i varje given stund sitt eget ansvar för val som vi gör, och det vi väljer att inte göra. Ansvaret kan inte läggas på bara en människa i ett partnerskap. Jag behövde, längtade efter ynnesten att få bli godtagen av min medmänniska, men blev det inte. Jag försökte att ge all kärlek jag kunde ge och känna all acceptans jag kunde känna. Jag var verkligen inte bäst på det, men jag försökte ständigt. Min absoluta lojalitet och mina försök uppskattades inte, gengäldades inte, mer än sporadiskt, när personen fann det för gott att göra så. Ofta möttes jag med fördömanden och avvisanden när jag inte följde Se:s mönster för hur saker ska gå till. Kärlek gavs villkorad och med ganska lite acceptans och tålamod, något som jag inte kunde ta in och tro var sant. Mitt ansvar är att jag inte insåg detta och gick vidare. Nu blev jag lämnad, så jag ska försöka se det som ett tillfälle att söka mig vidare mot samförstånd och kärlek. Men jag har haft svårt för att göra detta, för jag ville inte ge upp min tro på att det var ömsesidigt mellan oss, men har till sist förstått att det inte var ömsesidighet vi hade mellan oss och då får jag till sist ge upp och kapa de sista banden.

 

För det ger inte mening att i ett kärleksförhållande ständigt känna att vi behöver bevisa för den andra att vi är goda nog, det ger sår i själen. Vi behöver nog alla känna att vi självklart är godtagna i grunden av vår partner. Från denna grund kan sedan mer och mer förtroende och livsviktig trygghet skapas, utan den grunden skapas inget varaktigt. Utan den grunden blir livet tillsammans som en golgatavandring. Mycket, mycket få människor klarar av att leva med att vara misstrodda, att inte känna sig upptagna i någon trygghet. Det är mycket få som under de förutsättningarna klarar av att själv ge, själv lyssna, det bildas inte någon gemenskap. Ifall jag skulle försökt framhärda i att fortsätta ge, fortsätta att försöka mötas, tror jag jag skulle blivit en skugga av mig själv, inte längre vara jag. Och det som är jag, är gott, är tillräckligt bra i sig själv.

 

De stunder av kärlek som jag känt, är jag tacksam för och ska spara i mitt hjärta. 

 

Jag vill alltid fortsätta att anta att personer som jag tar in i mitt liv är goda och vill mig väl, det kommer att vara en stor fördel för att kunna leva gott liv. Jag vill tidigt försöka vara lyhörd för ifall jag är godtagen eller inte och inte ta upp det mesta av min energi och tid på att försöka passa in, ifall den andra inte anstränger sig för att möta mina behov alls.   När jag väl tagit in en person, anser jag mig inte kunna frysa ut honom för att jag inte tycker om vissa delar av honom. Det är viktigt att se helheten och är den god, så spelar några fel som personen har ingen roll. Antar felen stora proportioner, så är det inte rätt, men kan det kanske den som inte klarar ta in den andra som äger grundproblemet? Har den personen accepterat sig själv i grunden? En förutsättning för att kunna ta in en annan människa är att jag har godtagit mig själv. Det som gjort att jag kunnat godta mig själv, är att jag i några perioder i mitt liv mött acceptans och godhet av några människor: mormor och ett par andra medmänniskor, som såg mig för den jag var och som godtog mig helt. Det är förutsättningen och det räckte för att det skulle hinna bildas en kärna i mig, som gav förmåga till kärlek och acceptans. Den kärnan är livskraftig och gör mig grundad. Denna förmåga ska jag ständigt sträva efter att utveckla vidare. Jag ska leta och leta efter en bra jordmån för detta växande. Jag behöver hjälp på vägen, för ingen klarar detta ensam. 

 

Jag försöker varje dag acceptera, förlåta det som varit och gå vidare. Det har varit svårt periodvis, men blir allt lättare att se det i mitt liv som är värdefullt, känna tacksamhet inför det och att välja att lägga mitt mesta fokus på det. Det gör jag för mig, för ett liv i acceptans!