inatblick.blogg.se

Mimmi som jag går hos, har fått mig att börja se att jag skuldbelagt mig själv så mycket. Jag har berättat om hur jag haft det, att jag ofta, ofta fått höra att jag uppför mig och pratar på fel sätt. Och jag har väl genom detta trott att jag kanske haft för många fel. Men Mimmi, som psykolog och oberoende lyssnare, uttrycker: "Märker du inte hur du skuldbelägger dig själv? Det är ju inte så att det i ert förhållande finns en person bara, som har fel och att denna person är du!...." Det är ju kristallklart, och så självklart, att den person som är missnöjd och ofta begklagar sig, uttrycker känslor som redan bor inom honom själv. "Tänk dig en axel", sa Mimmi vidare, "där en person i ena änden kan ha tillkortakommanden, dåligt självförtroende och så i den andra änden vara en psykopat. Det finns ju många steg däremellan.. Du verkar ha mött en person som inte bara har dåligt självförtroende...utan en person som försöker vältra över sina egna brister på dig. Det är manipulativt och heller inte empatiskt gjort. EN PÅ TUSEN klarar av att slå ifrån sig när en person som vi älskar vältrar över skuld på oss. Tänk på det: En på tusen!" sa hon till mig. Och jag inser också detta, inser orimligheten i att jag ensam ska ta på mig all skuld för att det inte fungerade. Att det heller inte är underligt att jag gjort det, ifall så få klarar att inse att någon vi älskar och tror älskar oss, kan racka ner på oss och ha fel.  Orimligt är det att vältra över skuld på någon överhuvudtaget. Ingen är skuldfri, men det leder inte till något positivt att fokusera på skuld, på det som är dåligt med en människa. Att skuldbelägga någon annan visar bara alltför tydligt vad som upptar den personens sinne. Och vad som upptar det är skuld och skam som personen förtvivlat själv vill bli fri från. Därmed blir den lättaste vägen att vältra över detta på någon annan. Det är inte så fint gjort, men mycket mänskligt. Att dra och dra fram, allt som det överhuvudtaget går att dra fram, som ställer den andra i dålig dager. Men jag vet att kan kan förlåta, för jag vill förlåta den som gör en illa. Jag ska gå in för att förlåta - både mina egna men också min tidigare partners tillkortakommanden. Brister finns hos oss alla, de är väl med och definierar vem vi är och gör oss fullödiga. För tänk er en människa som gjorde allt rätt, efter "boken". Det skulle kännas som om vi levde tillsammans med en robot.

 

Vad är rätt? Vem bestämmer det? För mig är det rätt oviktigt vem som "har fel", vilka dåliga egenskaper vi har. Vi ska kunna prata om det - ja, men INTE med pekpinnar, som om vi vet bäst. Jag har flera gånger fått höra "jag har ju sagt så många gånger till dig...". Det är ett ovanifrån-perspektiv, ett "lärare-elev"-perspektiv, som inte hör hemma mellan älskande. Vi behöver tala utifrån ett "jag vill lära mig mera"-perspektiv, där vi inte tar rollen som den vetande, där vi ser att båda är vetande. Jag förlåter min tidigare partner - att han var svag är mänskligt och det är inte svårt att förlåta - även om han inte ser att han behöver bli förlåten, jag kan ändå känna att jag förlåter honom. Jag ser så tydligt att det behövs, jag ser litenheten hos honom och hur den gör att han inte klarar av att förmedla kärlek och trygghet och jag har märkt att han inte förstår detta själv. Han väljer istället att lägga det mesta av förklaringen till våra misslyckanden utanför sig själv, han vill fokusera på mina misslyckanden, mina försvar och ser inte att vi båda har misslyckats och att vi båda har försvar. Försvar som båda har, löses inte upp genom att pekas på med stränghet, försvar löses upp genom att vi vet att vi är önskade och trygga hos varandra. Involverar vi oss inte själva i att nå samförstånd och hela, utan smiter från detta, kommer det ofelbart att göra att historien upprepar sig i nästa förhållande.  

 

Min förmåga att förlåta gör mig stark och det är faktiskt så att jag inte kan befinna mig i ett nedtryckt läge längre. Det är omöjligt. Förmågan har gjort att min ryggsäck blivit så mycket lättare. Förlåtelse lättar sinnet. Jag har börjat se ljuset däruppe. När jag mer och mer känner, upplever, vet att jag är älskvärd kan inte andras skuldkänslor, skam och känslor av otillräcklighet så lätt påverka mina egna känslor längre. Jag vill att de ska påverka mig på det sättet att jag ser den andras smärta, att jag kan stanna, ge av min närvaro och lyssna till den, utan att servera mina egna uppfattningar som om de vore en bibel. Ifall, jag säger IFALL, partnern sen ber om hjälp, kan jag FÖRSÖKA hjälpa. Det viktiga är närvaro. Då blir jag stegvis en medmänniska som är en tillgång, för mig själv och någon annan.