Kursändring

Ifall vi ska tilldra oss goda energier, måste vi försöka att lägga god energi på oss själva, framhäva de goda tankarna, inte ge de dåliga tankarna fritt spelrum. När vi vill oss själva väl, låter vi oss inte bli helt förbisedda, hånade eller dömda för våra uttryck. Jag har visst inte velat mig själv helt väl tidigare och jag har inte helt definierat vad jag ville, så att jag låg öppen för andra människors tolkningar och definitioner av mig. Dåliga definitioner av mig protesterade jag inte tillräckligt mycket mot, eller jag tog i varje fall inte helt avstånd från dem. Jag kunde valt att lämna en person som jag kände ofta inte ville mig väl, som inte såg på mig med välvillighet, en person som valde att hellre fälla än fria. Ändå valde jag att stanna hos honom, för hoppet om att bli uppmärksammad, älskad och accepterad, brann i mig. Mitt hopp, min kärlek och min lojalitet gjorde att jag inte släppte taget om relationen, fast mitt hjärta skrek efter omsorg, kärlek och närhet. Två människor måste odla kärleken tillsammans, det beror inte på bara en av dem, ifall närhet ska nås. Min före detta medmänniska reste sig en dag plötsligt och gick iväg och har inte setts och hörts av sedan. Kanske är det det bästa som skett mig på länge, för jag har inte själv kunnat släppa taget om honom, fast han inte kände någon medkänsla med mig och inte heller något intresse av att lära av mig, han önskade stå i centrum, hans vilja var det viktiga, men utan att han själv menade att han måste bjuda på kompromisser och interaktion för att få tillgång till ömsesidig kärlek. Hans övergivande gav mig andrum att känna efter hur mycket som egentligen fattats i mitt liv och var jag ville befinna mig hädanefter. Att bli övergiven innebär en stor känsla av förlust och sorg, men att mitt liv varit så hämmat har alstrat en än större sorg! Nu kan sorgen börja ersättas av en större känsla av att jag är någonting bra på spåret! Jag förlåter mig min grumlade blick och att jag i mitt oförstånd tillåtit mig att stanna kvar på en plats där inget gror. En känsla har börjat märkas, när jag börjar rikta om min kurs, en känsla av tillförsikt om att detta kommer att ändra utfallet i livet; från att ha seglat åt fel håll och i nästan full motvind, till en känsla av att jag nu seglar mot okända äventyr! Där jag känner en frisk bris som fläktar i håret och där det känns sunt inombords. Efter mina insikter om hur viktig även jag själv är, så hjälper det mig genom de såriga känslorna, så att jag, i denna stund, både intellektuellt och känslomässigt kan släppa taget även om andra bristfälliga relationer.  Genom egna meditationer och även de som letts av någon annan, efter en långvarig egenreflektion har jag förstärkt en god sida hos mig själv, som jag faktiskt alltid ägt, att se soligt på tillvaron, att känna mig glad "utan anledning". Och när jag under meditation fokuserar starkt på denna sida, så blir den sidan förstärkt även i min vardag. Där jag insett att det inte medför godhet att ge allt och alla som jag drar till mig min uppmärksamhet, där jag istället har valet att hålla människor på avstånd en stund, så att jag kan se klarare vad personerna går för och kan uppleva ifall det finns en stark drivkraft hos den andra att interagera med mig. När jag umgåtts ett tag med någon och det kanske blev en liten fnurra på tråden och jag då märkt att det fanns ytterst lite, eller inget intresse från den andra av att upprätthålla kontakten och söka kompromiss, där det verkade som om det hängde på mig, på att jag ensam skulle kompromissa och hitta vägar, när jag märkte att det inte fanns något där för mig att hämta: Då har jag äntligen förstått att jag ska dra mig undan ett sådant umgänge. Detta har inneburit att även jag numera väljer och jag har dragit en gräns mellan mig och en del personer som tidigare funnits i mitt liv. Några träffar jag inte alls längre, men har istället börja knyta kontakter med andra människor. Tidigare har jag stövlat på och försökt framkalla interaktion, föreställt mig att det skedde interaktion, FÖR ATT JAG SÅ HETT ÖNSKADE INTERAKTION! Nu önskar jag fortfarande hett att det ska bli interaktion, men inte till VARJE pris, utan känner att det går bra att avvakta och betrakta hur människorna agerar först, innan jag tar in dem i mitt liv, innan jag vet ifall de ska ha en plats i mitt liv. Jag gläds åt min ökade förmåga till gränsdragning och jag börjar känna mig delaktig i mitt eget liv, vilket jag skulle varit för länge sedan, vilket jag BORDE varit för länge sedan. Istället har jag vacklat hit och dit som ett frö för vinden som landat i närmaste kruka och stannat där, även om det inte fanns någon fuktighet eller någon grogrund. Detta ofattbara lidande och denna ofantliga tomhet har lett mig till en avgrund och jag har länge betraktat den och trott att det inte fanns någon annan plats att vara på. I tomheten och ensamheten, genom lidandet, har jag sakta börjat se att min kursändring, mina fokus på egna val och på vad jag vill och behöver, kommer ta mig till en helt annan plats.
#1 - - AN:

Hej.

Klokt skrivet. Tror att det, då och då åtminstone, är bra med lite inåtblick och lite självkännedom. Samt att ställa sig frågorna om vad man vill, vad man känner och kanske inte minst vilka människor man vill ha i sitt liv på olika sätt. Inte alltid, men oftast, kan man göra val med vilka man vill umgås med.

Men till slut måste man gilla sig själv med. Tror det är förutsättningen för att må allmänt bra och därigenom så blir man kanske "trevligare" mot andra med. Så god självkänsla och självförtroende är en bra sak. Vissa har det naturligt, andra inte. Men man kan alltid jobba med det.

Läst dina andra inlägg med. Intressanta i huvudsak. Kanske något för inåtvända ibland :-). Bra med självreflektion mm men också bra att släppa taget lite och titta framåt. "Navelskåderi" är bra i lagom omfattning. Handlar om balans tror jag.

En sak som jag själv tror på är att sätta gränser. På sitt jobb mot "kunder", mot arbetskamrater och chefer. I sitt umgänge med vänner med och förstås om man har en partner. Att sätta gränser kan förstås låta negativt men det behöver det inte vara. Beror lite på hur man framför dem med.
Sist men inte minst tror jag det är viktigt att sätta gränser mot sig själv. Kan vara att stoppa när man är för stressad, kan vara när man tänker för mycket negativt. Kan vara när man är.....för inåtvänd :-).

När jag sett folk på mitt arbete "gå i väggen" så beror det väldigt ofta på att de har lite förmåga att sätta just gränser. Förstås finns det andra skäl med. Men det sticker ut.

Du skriver ju en del. Nog inte så ovanligt att folk "skriver av sig". Dagböcker är väl en sak man tänker på direkt. Vissa skriver böcker. Vissa skriver så att de bara själv läser sina egna alster.

Du har ju valt "blogg" som finns på internet. Vet förstås inte varför du valt just den formen. Men förmodligen är en av anledningarna att du vill att någon läser det. Och kanske i förlängningen att någon skriver en kommentar ibland.

Och det gjorde jag nu :-).

Jag känner inte dig. Att jag hittade till din blogg beror på att jag tittade lite på "vänförslag" på Facebook. Såg att vi hade gemensam bekant.

Ha det fint.

/AN

Svar: Heeeej "AN"!Så glad över att du skriver! JA! Väldigt viktigt med balans mellan inåtblickande och utåtblickande! För mig har det ett tag varit helt grundläggande att blicka inåt ett tag. Men allt förklaras inte av våra egna inåtblickar, tankar och känslor! Vi lär oss det mesta genom att spegla oss i andra. En del går kurser och kurser i andlighet, betalar rätt stora summor för detta och känner sig kanske nöjda med att göra det. För mig så måste alla kunskaper och insikter bekräftas genom hur vi sedan lever och då framförallt hur vi hanterar livet. Vem som helst kan sitta och fisa i sin bil och beklaga sig över dumma bilister, klanka ner på andra (hur lätt är det inte att hitta massa fel på andra, det kan också vem som helst hitta hos vem som helst), göra det vi är vana vid, träffa dem vi är vana vid, leva bekvämt och helt enkelt gå iväg när det blir besvärligt. När vi agerar så, så kvittar det hur många diplom i andlig utveckling vi får. Den kunskapen som fås verkar bara vara en fernissa, som så lätt krackelerar när det verkliga livet möter dem. Jag har just som du skriver haft svårt för att sätta gränser - därför har andra kunnat trycka ner mig också. Det är bland annat därför jag har vänt mig lite inåt, än mer nu i coronatider och jag börjar verkligen bli less på det. Igår cyklade jag en timme till mina underbara körkompisar, som för att muntra upp resten av kören gjort "Taskmaster"-uppgifter till oss, några åt gången. Så i hennes trädgård i Husie utförde vi uppdrag, skrattade som fan och sen cyklade jag hem i en timme. Så jag vill hitta balans i min tillvaro. Hade varit intressant att prata mera med dig om just balans i tillvaron till exempel!
Agera

#2 - - AN:

Hej igen.

Balans är en viktig sak och i många "ämnen". Läser man din blogg så¨har du, av olika skäl, ägnat en hel del tid åt inåtskådande. Och som sagt så är det en bra sak att göra lite då och då. Men som du även nyligen skrivit så får det vara lite balans med att titta utåt med. Nu har det varit vinter och med tanke på Coronan så är ju livet till viss del begränsat. Då har man förstås lite mer tid för att titta lite inåt. Men nu är det vår, ljuset är tillbaka och rätt snart kommer ju värmen med. Och med tanke på att vaccinationer börjar ta fart ordentligt (räknar med att få inom en månad ca) så kommer Covid-19 tryckas tillbaka sakta men säkert. Så nu får man träna på att blir lite mer social igen *haha*. Men tiden inbjuder förstås till mer utåttittande. Vad jag kunde se i senare inlägg så hade du startat med det nu. Till slut vill man träffa människor. Vi är ju i grunden sociala personer och behöver det. Förstås i kombination med lite inåttänk. Båda saker har sin plats och det är det som skapar balans. Balans är bra i det mesta. Balans i umgänge (läs man behöver tid för sig själv), om man är i förhållande så får det vara balans där med. Balans mellan fritid och arbete/studier. Jag egentligen i allt.

Du skriver mycket om andlighet. Ett begrepp som inte har en självklar definition. Många tänker nog direkt på något "halvreligiöst". Och så kan det nog vara för en hel del. Speciellt de som har en ....fundersam läggning". Men det kan förstås vara annat med.
Själv är jag relativt pragmatiskt och så är jag.....man. Brukar skilja en del mellan könen trots allt. Mycket beror på ens personlighet. Vissa är funderare och kanske lite sköra. Andra är tvärtom.
Själv kan jag fundera en del och filosofera lite och ibland med skåda naveln. Nyttigt....ibland. Men sedan lyfter jag blicken igen. Drar nytta av livserfarenheter och tittar framåt. Så fundera lagom är nog bra. Har man innehåll i sitt liv så har man kanske inte tid att fundera.....för mycket.

Tror att faran med för mycket inåttänk är att det lätt kan bli kanske lite för mycket självömkan. Det i sig är förstås inte alltid negativt. Ibland är det faktiskt synd om en :-). Men balans i det med är nog bäst.

Du skriver om "kurser" och är ju rätt kritisk. Har själv aldrig gått någon och heller aldrig känt varken lockelse eller behov. Kanske går många för att det är lite modernt. Har förstås hört talas lite om det hela och då även noterat att det kan bli lite som en "religion" som kanske inte har bärighet eller mer vetenskapligt stöd vid en närmare granskning. Tror inte att deltagarna allt fattar det. Vill man inte se så ser man inte.

Du skriver också lite om bekvämlighet, typ fisa i bilen *haha*. Människan, och andra arter med, är i grunden bekväm. Lätt att låta hjulen rulla helt enkelt. Och i de flesta fall är det förstås inte fel. Konflikter kan vara bra men inte om de sker för ofta. Men ibland måste man faktiskt göra vissa förändringar. Vilket förstås inte alltid är det lättaste. Man kan ganska ofta se det på arbetsplatser. Man är bekväm i det man är i. Ibland fast man egentligen inte trivs.

Sen tror jag att det är lite åldersrelaterat. Man är helt enkelt inte sååå förändringsbenägen när man är lite....äldre. Jag är 61. Är man 25 är det en helt annan sak. Det kan nog även vara en anledning till att det inte är helt lätt att hitta en partner. Man är inte riktigt lika beredd att ändra sig för mycket som när man var ung/yngre. Många säger att de är det men det är lättare att säga än att göra.

Solen lyser på oss idag :-)

/AN