inatblick.blogg.se

För mig är det ledsamt att personer som krockat inte möts och försonas, när de betytt mycket för varandra. Vilja till försoning hjälper mycket, gör det lättare att gå vidare i livet. 

 

Det har varit en lång vandring för mig att komma i balans efter ett sorgligt, abrupt avbrott på en förbindelse. Det går åt rätt håll nu, men sakta, långsammare än vad jag någonsin trott. Fast det inte finns någon logisk förklaring till det, så kan jag inte låta bli att undra varför vi inte försonats med varandra, med det som varit. Jag förstår att förmågan att närma sig någon annan, är olika utvecklad hos alla, även förmågan att se sin egen roll i relationer. Att kanske inte vetskapen finns på djupet om hur försoning är nödvändig för att läka sig själv och andra. 

För mig är det viktigt att möjligheten finns, i alla relationer, att se på varandras "sanning"  utifrån bådas synvinkel och insikten om att våra ord och minnen just är ord och minnen och ingen sanning.

Jag har haft svårt att kapa band till medmänniskor, även om de uppenbarligen inte velat upprätthålla något band till mig. Men nu är faktiskt så att jag äntligen inte bara kan säga att min energi är helig, måste värdesättas och behöver möta omsorg för att kunna fortleva positivt, utan jag inser det med hela mig.

Jag ser nu, mycket klarare, mitt eget värde och när jag tänker på att jag mötte någon som mig och på hur jag då ville bemöta henne, så är svaret enkelt: Med kärleksfull respekt. Det är så utbytet ska vara mellan två personer och det enda som jag ska fokusera på - att ge och att få sådan energi. 

Vad jag vill odla framöver är tacksamhet inför det goda som faktiskt finns i livet, som lätt kan ses, ifall vi koncentrerar oss på just det, släpper taget om många av de höga kraven på oss själva, för att därefter kunna släppa de höga kraven på andra. Odla tålamod med det som utmanar oss, förändra det hos oss själva som kan förändras och godta det vi inte klarar att ändra. Försöka, efterhand att  förändra det som inte är bra, men ha tålamod ifall vi fallerar, ha mod att försöka igen och att inte ge upp hoppet om att det är möjligt. Genom allt kunna se att vi är älskvärda, i alla våra dagar. När vi klarar se på människorna runt oss utan att döma, när vi låter bli att fokusera så mycket på vad som inte är bra med oss själva och andra, när vi odlar förmågan att känna stark förundran och glädje över allt det fina som finns inom medmänniskan och inom oss själva, då utvecklas vi. Det beror till största delen på vår egen inställning till vad som händer oss, hur vårt liv blir. När vi inser det, finns chansen att det inneboende goda hos oss själva och andra kan utvecklas och vi kan börja leva livet på allvar och också nå gemenskap. Då behöver vi inte klandra någon annan eller skylla på hen när det går fel.

Mitt liv har lidit brist på acceptans, förlåtelse och förståelse, tyvärr har detta format mig och gjort mig ganska rädd för närhet. Det är svårt att odla acceptans, förlåtelse och förståelse, ifall vi inte fått så mycket själva av detta under våra liv, men när jag fokuserar på de personer som har velat mig väl, så är det absolut möjligt. Jag har ett val och kommer välja att fokusera allt jag kan på möjlighet till närhet, därför att jag vill närhet. Men vi alla behöver också hjälp för att bli riktigt bra på acceptans, förlåtelse och förståelse. Vi behöver mötas av acceptans, förlåtelse och förståelse av någon närstående vuxen i våra liv. 

Jag har till viss del genom åren lyckats odla lite förlåtelse inför det som jag och andra inte klarar av, en ytterst viktig förmåga att odla, som växer och växer hos mig och det känns starkt. Förståelsen för och acceptansen av mig själv har tagit fart på allvar. Det finns en del jobb kvar att göra, hela jag har så länge varit trasig. Jag vill inte svika mig längre och jag får professionell hjälp och har en mycket god vän (som är utbildad socionom) som hjälper mig mycket. Jag vet att för att läka på djupet, så sker detta bäst i förening med en medmänniska och det är därför ett av mina mål att nå en sådan gemenskap. 

Vi människor har många brister, de yttrar sig på lite olika sätt bara, vi får inte låta våra brister hämma oss så att vi inte klarar av att hjälpa varandra. Det är nödvändigt att förlåta och acceptera det som varit för att må bättre. Det är helt nödvändigt ifall vi ska kunna ge vidare acceptans, förlåtelse och kärlek till vår partner. 

Jag har inte väldigt stora krav på en partner. Det jag önskar mest är få bli accepterad och känna tillhörighet, söker i grunden inte så mycket mer, förutom att jag vill träffa någon som jag kan ge kärlek till och kanske få kärlek tillbaka från. Jag söker inte någon som är på ett specifikt vis, man kan förstås få fråga och önska, det måste vi alla få lov till. En egenskap som mildrar tillvaron mycket är förmågan att kunna skratta åt livets hinder och problem, se dem som möjligheter, skratt förlöser mycket. Skratta åt sig själv är det bra att kunna göra ibland. Och så att skratta tillsammans, med och inte åt varandra. Ha roligt tillsammans och inte på den andras bekostnad. Odla tacksamhet och tålamod med sin partner, sätta allt det som är bra i förgrunden och se det mest. Ifall jag inser att jag mött en person som älskar mig och visar det, så tycker jag verkligen inte det är rätt att ensidigt peka på hans fel och kritisera honom, utbrista i hån och så ge mig av och anse att han ska komma till mig, annars får det vara. Jag vill inte att en ska uppleva sig överlägsen den andra och hålla den andra nedtryckt. Det är inte starka människor som gör så mot varandra. 

En viktig fråga att ställa sig i livet tycket jag är: “Vad kan jag bidra med?". Att vilja ge utan att alltid vänta på vad jag själv får är ett måste och inte att förvänta mig bestämda saker från andra, ifall jag vill skapa en bra grogrund för kärlek. När vi ger, utan att först fokusera på vad vi kan vinna, tror jag ger oss möjlighet att få omätbara saker, som djup kärlek.

Att hitta brister hos andra människor, peka finger åt andra, visar dem att vi tycker att de inte duger, men mest av allt visar det att vi inte tror att vi själva duger. Det negativa pekandet är en projektion av vårt eget inre.

Jag ser att mycket av den missnöjdhet som vi uttrycker om andra, är vi själva ansvariga för, missnöjdhet som vi känner härrör från oss själva. När vi är bristfälliga, känner dålig självkänsla, gör detta så ont så att vi försöker bli av med känslan så lätt som möjligt. Ifall vi då möter en medmänniska som inte heller har en stark självkänsla, händer ofta att vårt eget tillkortakommande vältras över på den andra. Projektion kallas det och kan ibland ske omedvetet. I en relation är det värdefullt att kunna se att båda är bristfälliga och att därför är det enda som ger varaktig lättnad att se med tålamod coh acceptans på varandra. 

De brister vi har definierar oss inte. Felen vi har/gör handlar om hur våra tidigare erfarenheter påverkat oss mm. Vi är inte de felen och hos var och en som vi kommer att möta i framtiden, kommer det att finnas ett flertal fel. Eftersom vi själva också har många fel, är det inte meningsfullt att trycka på och påtala den andras fel särskilt. Ska vi påtala något, så är det i första hand kring de fel som vi själva har, som vi vill försöka ändra på. Vill vi uttrycka något kring den andras brister måste det ske utifrån frågor som “Vill du låta mig hjälpa dig att...”, “Vill du höra vad jag tycker om...”, det anser jag visar ödmjukhet. 

Jag tycker det är spännande, intressant och utvecklande just att det finns olikheter och oliktänkande. Det är till och med att föredra, för olikheter är spännande, håller mig levande och kan skapa utveckling, vilket inte skapas ifall två personer är väldigt lika. I öppenhet inför oliktänkande ligger att det är okej att ställa obekväma, men framförallt öppna frågor, där det inte finns några svar som är rätt eller fel. Öppna undringar kan ge oss många nya tankar och erfarenheter, gör oss förundrade, öppnar upp vår själ. Det handlar just om att fråga, att undra och inte vara den som har det rätta svaret. Att just fråga efter input från dem som inte tycker som vi, kan bli oerhört givande och utvecklande, även om det också kan kännas utmanande.

Att vara öppen för nya vägar medför även att makt och kontroll minskar. Istället ökar då vår chans till djup gemenskap. Gemenskap kan inte frodas i en miljö där det är mycket som redan är förutbestämt, utan det behövs att båda kan ändra sig, att skapa nya sanningar tillsammans och också omforma dem efterhand som vi lär oss mera, för att båda ska bli fria och starka. Jag tänker att om öppenhet finns och ifall vi inte ser vårt tänk som “rätt” och det som avviker från det som “fel”, då kan acceptans uppstå och dömande minska. Ifall vi är nyfikna, kan inte några undringar och frågor väcka förargelse, utan snarare intresse, nyfikenhet och en vilja att lära mera. 

För mig representerar undran och frågor stort mod och att vara i en pulserande livsström, en väg att nå större visdom, där de tidigare tankarna har chans att omformas eller samsas med nya tankar och föreställningar. Ifall vi mottas med öppenhet, när det är ok att undra och ej veta, när inte någon utger sig för att vara den som vet bäst, först då kan en verkligt levande kommunikation utvecklas. Där vi inte känner att vi alltid måste prestera välgenomtänkta meningar - för vilken utveckling kan ske ifall tanken redan är färdigtänkt? Medhåll i vår tanke är det enda som tillåts ske då, vilket leder till hårdhet och instängdhet. Jag ser det som en styrka att kunna medge sina tillkortakommanden, att kunna prata med varandra om vad som är svårt för oss och om våra önskningar och viljor att nå förändring. 

Förändring kan nås när vi inte trycker på våra egna “sanningar”, inte ser det som vi tror som något absolut, inte som “det enda rätta”, när vi förstår att det handlar om personliga meningar. När vi ser att det är så, ger det möjlighet att godta andras åsikter och inte döma dem som osanna. När vi ser att det vi uttrycker just är våra åsikter och inte sanning, då kan vi faktiskt börja närma oss sanning, anser jag. Det enda sättet att ge av sina egna kunskaper är i en ödmjuk berättelse som utgår från vad vi tror och hur vi menar att det kanske är. Inte att säga till den andra att den är dum, eller inte förstår. Även om vi ser på en del saker annorlunda än vad den andra gör, så har vi möjlighet att se att bådas meningar är ok. Istället för att stänga av när vi får motstånd, som om den andras åsikter är ett ett hot. Så reagerar vi när vi inte är i balans med oss själva, anser jag. När jag blir upprörd över något någon säger, berörs något inom mig starkt, men jag behöver för den skull inte göra den andra till syndabock. Ibland orkar vi inte att se utanför vår lilla box, men då kan vi säga "Jag orkar inte mer just nu, men jag kommer tillbaka, vi kan prata om det igen i morgon, ok?". För att bara gå iväg, utan att säga någonting positivt, hämmar fortsatta dialoger, gör att det blir svårt att nå varandra på djupet. Det blir svårt, för att inte säga omöjligt att bygga upp något varaktigt ifall vi sviker varandra på det sättet. Sådant abrupt övergivande ser jag som ett övergivande av sig själv, egentligen. 

När vi övergivit oss själva, vågar vi endast stanna i det, eller med dem som är överensstämmande med det som vi redan antagit. Då bjuds inte något nytt vetande in och då lyckas vi inte öka vår kunskap i grunden, utan vi cirklar runt på ungefär samma ställe. Bekvämt, men inte speciellt utvecklande. Att undra och tala prestigelöst, det längtar jag efter att få göra och den viljan hjälper mig att gå åt det hållet och att tro på att det är möjligt. När det viktiga första steget är taget, när viljan tron finns, är faktiskt resan påbörjad. 

När vi snubblar under vår resa, kommer tålamod att tränas upp och ifall jag kan känna tålamod med och förlåta mig själv, så går det att göra likadant med en medmänniska som snubblar. Att tala om att det inte lyckades den gången, att när vi vågar berätta om misslyckanden, inte bli dömda, att vi framförallt inte lämnar den andra, eller bli lämnad just när det går snett, är helt grundläggande för att kärleken ska kunna bli stabil och misstron minska. Att ofta överge skapar en svajig och instabil relation, det undergräver ju möjligheten att nå säkerhet och trygghet. Att just precis i det svåra stanna hos den andra, eller i alla fall inte välja att överge, det är en grundläggande del av att vara medmänniska.

Jag tror att vi alla behöver ett levande och öppet bemötande, behöver mötas av inställningen att vi kommer med något som den andra tycker är spännande och är nyfiken på att höra mer om. Vi måste få lov att känna att det för det mesta är välkommet, det som vi kommer med. Är vår förväntan negativ, så går det alltid att hitta något som bekräftar ens tro och mening, det är lätt att hitta fel och att stanna och tänka i välbekanta banor, det kräver inte alls lika mycket som att öppna sitt sinne för något annorlunda. Ingen annan än vi själva skapar våra negativa förväntningar. Att välja en öppen inställning till våra medmänniskor, kommer påverka oss positivt, komplettera, förändra våra bilder och göra livet gött att leva för båda parter. 

Varför är det då så vanligt att två människor för krig, för fram den andras fel och mest ser anledningar till att inte hålla ihop? Att den andra har fel, tar ju inte bort våra egna fel, men att fokusera och ta fram den andras oavlåtligt, det kanske gör att vi lättar på ångesten över vårt eget mörker. Läkning och lösning börjar inifrån oss själva och sker när vi tittar på vår egna inställning till hur livet behöver tacklas. Ifall vi inte accepterar våra fel och brister (och därigenom andras), kommer förhållanden alltid bli problematiska och ifall vi lägger partnern till last det som blir fel, blir det ett avbrott i kommunikationen, det kan helt enkelt inte bli kommunikation.

Jag tycker de är visa, som klarar att stannar hos varandra, de har mötts av kärlek och i så fall förstår de att det är nödvändigt att stanna och se det goda i varandra. De är visa som ser att hinder till stor del finns inom oss själva, att de är en del av livet, att man själv behöver bidra för att övervinna hinder och själv utvecklas. 

Min och en kommande partners kanske viktigaste uppgifter inser jag är att vara där, tålmodigt, för den andra, i det som är bra och det som inte är så bra, att visa den andra kärlek, även när vi inte gör något speciellt, när vi snubblar, se att den andra ändå är värdefull. När vi inte orkar riktigt, inte känner oss så kärleksfulla, så är det också ok, den andra behöver ju inte lämnas för det. Då är det bättre att istället dra sig undan en stund, efter att vi försäkrat att vi snart kommer tillbaka. Istället för att skapa ett stort brakande drama och avvika i ilska, t o m avsluta förhållandet. Det går att välja att sitta stilla i eftertanke, där vi så småningom kan lämna vårt drama och hitta fram till godhet, omtanke och försök till förståelse. När vi låter ord och tankar få löpa fritt, låter den andra få känna frihet att vara den hon är, när vi tror på kärlekens avsikt även när det är svårt, när vi ser att vi är med- och inte motspelare i livets gång, ser att vi är skröpliga - och briljanta samtidigt, när vi känner omsorg om och håller om, då börjar det likna något. 

Ja, först då börjar det likna något. Jag tror inte att det är ouppnåeligt, kanske är det krävande, särskilt i början, när vi inte är vana vid att möta livet så, men ifall vi ser på svårigheter som något som ska överbryggas, ser det lite som en sport att överbrygga hindren, att det när vi lyckas ta oss över ett hinder, ger oss kraft och utvecklar oss, då inser vi att vi inte längre behöver fly det svåra. Att fly från svårigheterna menar jag inte alls leder till att vi lever livet, utan tvärtom är att springa undan från livet. När vi flyr undan så krymper vi och stelnar. Motsättningar kommer vi fortsätta att möta i livet, oavsett vilka vi möter och därför är det bättre att välja nu, att ta mot det som kommer med öppenhet och att inte springa vår väg när vi möter motgång. När vi överbryggar svårigheter, når vi en helt ny nivå och det blir allt lättare att klättra vidare, när vi väl börjat klättra.

I jämförelse med kärleken och tacksamhet inför att någon älskar mig, tycker jag att felsägningar och olika negativa känslor som kommer fram, är helt underordnade i sammanhanget. Det får inte huvudrollen i mitt liv i alla fall. 

Två personers uppgift i ett förhållande är att visa varandra att vi är älskvärda, precis som de vi är, den bekräftelsen beöver vi ge och få. Vi måste få lov att vara de vi är och bekräfta det goda hos varandra, varje dag. Då blir felen inte det som ställer sig som en mur emellan, utan något att lära sig mera om livet av. Då kan inte misslyckanden leda till att ett kärleksförhållande upphör. Valet kommer istället vara att efter kortare och ibland längre tid, resa sig och fortsätta där man snubblade. Det är vägen till kärleken. Ibland känns vägen trög, ibland lätt, precis som livet är. 

Jag vet vi i alla dagar är värda kärlek, vet att kärlek bor i oss medmänniskor och om vi lyssnar och känner efter noga...Känn, märker du kärleken inom dig? Hör du att hoppet brusar? Var du än är, vad du än gör, jag önskar oss lycka till idag – och i alla dagar framöver.