inatblick.blogg.se

 

Det går ju att välja hur vi agerar och bemöter andra. Ibland önskar jag att jag lättare kunde stänga av känslorna och inte bry mig om personer som inte vill anstränga sig för mig, som inte vill vara där för mig när jag behöver det, som inte undrar vad jag önskar, som själv däremot har krav, men själv inte bryr sig om vad den andra vill. På ett sätt verkar det logiskt att bestämma sig för att då helt enkelt låta personen vara, släppa taget och gå sin väg. Jag har haft svårt för att göra det, eftersom jag lätt känner omsorg om de personer som kommer in i mitt liv, kanske alltför lätt. Jag tror oftast att de vill väl och har förmåga att ge. 

 

Att ge någon chansen tänker jag fortsätta med att göra i möten. Däremot ska jag, när jag träffar någon, bli bättre på att uppmärksamma om det sträcks ut en hand mot mig, om vi verkligen möter varandras blick, försöka känna av om det finns ett ömsesidigt ntresse för varandra och för våra önskningar, innan jag hoppar i båten och seglar ut tillsammans på havet. 

 

Är ni som läser här öppna för att själva ändra er och öppna för att ändra ert omdöme om andra? Hur villiga är ni att kompromissa med en medmänniska? Hur ödmjuka är ni? Brukar ni utan att förvänta något tillbaka, hjälpa andra? Detta är viktiga frågor. Att inse att vi behöver anstränga oss för andra utan att förvänta oss något tillbaka, tror jag är vägen mot äkta känslor, äkta vänskap och kärlek. Låta bli att kalkylera för mycket i förväg kring vad som finns där för sig själv i första hand, utan bara vara beredd på att när det sker ett tvåvägs möte, ta emot detta med varsam glädje och vara en så god medmänniska som det är möjligt att vara. Att utan att kalkylera, vilja och kunna ge av sin tid och omtanke, för om vi inte är villiga att börja ge själv, så kan vi aldrig räkna med att få något tillbaka som varar. När vi är fokuserade på att ge av oss till andra, då ökar vår medvetenhet och vi får ofantligt tillbaka.