inatblick.blogg.se

Buddha: 

 

DU MÅSTE ALLTID BÖRJA MED DIG SJÄLV. 

 

Björn Natthiko Lindeblad: "Din medkänsla för andra människor kommer alltid att vara bristfällig och i viss mån skör, så länge du inte kan känna det för dig själv....så länge vi fortsätter att se oss själva utifrån ett hårt och krävande perspektiv, så kan vi inte vara odelat kärleksfull mot andra heller...finns många som bromsas i sin självmedkänsla på grund av att de upplever sig som otillräckliga och bristfälliga...Men om vi ska vänta tills vi känner oss värdiga att älskas, tills den känslan bara uppstår, då är risken stor att vi väntar förgäves. Vad ska till innan vi förtjänar mänsklig värme av oss själva? Hur bra, snygga och lyckade måste vi bli? Hur länge ska vi sona de små misstag vi gjort? Hur felfritt ska vi göra allt vi tar oss för? Kommer vi någonsin komma i mål? Vi skulle alla må gott av att oftare komma ihåg att vi gör så gott vi kan. Andra gör så gott de kan, de också. Det kan ibland vara svårt att se eller förstå det i stunden, men de allra flesta av oss vill väl, nästan hela tiden. Bara en av våra relationer pågår precis hela livet, från första till sista andetaget. Det är förstås den med oss själva. Vore det inte värdefullt om den präglades av medkänsla och värme? Av förmåga att förlåta, att glömma de små missödena? Tänk om vi kunde möta oss själva med mjuka, snälla ögon och se på våra brister med lite mer humor."

 

Blev tårögd när jag läste Björns bok. Vi ska inte vänta. Vi förtjänar vår odelade kärlek NU. Vi förtjänar att se på oss, ses på, som tillräckliga, kärleksfulla och visa. 

 

Det Björn skriver, rimmar så väl med det som jag själv känner och inser. När jag nu använt rätt många meditationstimmar på att ta hand om mig själv i olika åldrar, känna medkänsla med mig själv, så bekräftas det som jag börjat se för flera år sedan: Att kärlek, medkänsla och acceptans, för mig själv och för andra, är enda vägen framåt. 

 

Acceptans föder medkänsla, som föder förlåtelse, som föder kärlek. Att ägna sig åt att fördöma sig själv och andra, kommer bara att göda ensamhet och isolering. Jag har upplevt fördömande attityder gentemot mig och trott att det var väldigt stora fel på mig. Det är det inte. Det vet jag nu med absolut visshet. 

 

Den vetskapen gör att jag framöver inte kommer att kunna befinna mig under någons klack, inte kommer att låta mig definieras av någon annans domar. Det gör att de jag har i mitt liv, kommer att bli andra människor än de jag hittills haft i mitt liv, eftersom de inte ser på livet med liknande glasögon som jag gör. De jag möter och släpper in i mitt liv blir människor som inte dömer mig eller sig själv hårt, utan premierar förlåtelse, acceptans, homor och kärlek. Nu simmar jag åt ett helt annat håll, äntligen. De som finns kvar i mitt liv, är de som kan ge, som inser att de är bristfälliga men värda kärlek ändå. De vill jag fördjupa umgänget med, lära av och lära också dem, det som handlar om det som är viktigast i livet, som måste jobbas med JUST NU: Acceptans, medkänsla, förlåtelse och kärlek. Det är det enda som behöver fokus. 

 

ATT DET SKULLE KRÄVAS SÅ LÅNG TID AV ATT GÅ FEL VÄGAR, MÖTA MÄNNISKOR SOM DÖMER, LEVA UTAN KÄRLEK, ACCEPTANS OCH FÖRSTÅELSE, INNAN JAG SKULLE INSE DETTA! Men när vi tillåter vår omgivning att döma oss, så är det för att vi inte accepterat oss själva än.

 

Det började med att jag insåg att jag måste förlåta mig själv och förlåta de runt mig som inte förstått bättre än att hårt döma, innan jag kunde börja förändras! Med tiden klarade jag att göra det, i takt med att min egen självmedkänsla växte. Nu känner jag att jag passar allt bättre i den hydda där jag bor, i den som är jag och jag är glad för att jag traskar på framåt i mina egna skor och önskar mig inte att vara någon annanstans. När jag accepterar mera av det som är jag, det som händer runt omkring mig, så kan jag ganska lätt släppa taget om de hårda igengrodda känslorna som jag trodde för alltid skulle bo i mig. När jag dömdes till att vara si eller så, trodde jag att det var sant, men när jag insett att jag inte behöver låta mig definieras av en annan persons meningar, så blir nu mina steg mycket lättare! 

 

Jag Är Kärlek