Om medvetenhet och "rätt och fel"
Kunskap som gör oss medvetna, enskilda upplevelser vi har, blir levande och verkliga först när vi möter andra och speglar vår kunskap i dem och deras vetande. I denna process behöver vi omforma våra "sanningar" och vår "ärlighet", eller snarare sker en omvandling, när vi är öppna för våra medmänniskors signaler. Så "sanning" och "ärlighet" är inte något som är fixt och färdigtänkt/-bearbetat inom oss själva, utan omformas ständigt i samvaro med andra. Det sker i vårt liv, när vi ger och tar emot och lär oss. Ergo har vi ingen rätt att sätta oss till doms över andras vetande och uttrycka ord som "man märker ifall någon är medveten". Hur kan det sägas? Det är den egna sanningen som talar, som är formad av egna erfarenheter och tankar. Den "sanningen" ger inte möjlighet att se eller bedöma någon annans medvetenhet, eller någon rätt att göra denna bedömning. Livet handlar inte om att tala om för andra vad som är rätt och riktigt, det vi kan göra är att själv försöka göra "rätt" efter bästa förmåga. Inse att det som är rätt och riktigt vid ett tillfälle, inte automatiskt är det vid ett annat. Sanning och "rätt" är alltså flytande.
När det du anser om livet inte överensstämmer med det som den andra anser, kan du lära dig något från den andra då? Eller stänger du av kontakten istället? Det blir ju mycket enklare och bekvämare att göra så, men frågan är hur mycket dina tankar, din sanning kan utvecklas då.
Min poäng med detta inlägg är att jag inser och gärna vill dela med mig av det, att alla vi människor är rätt skröpliga när det gäller att leva och medagera med andra. Alltså gagnar det oss att se andras verkligheter, andas djupt när vi inte håller med den andra och bara lyssna och lära. Efter bearbetning och en meditation, eller flera, klarnar ens eget medvetande och jag har själv upptäckt, flera gånger, hur mina egna tankar omformas. Min insikt gör mig mera beredd att möta verkligheten, mera öppen för att ta emot det som kommer mig i möte. Jag vill fortsätta mot än mera öppenhet och acceptans av andra. Det gör inte att jag blir fattigare på något sätt, ifall jag bara lyssnar och inte dömer eller opponerar mig mot andras uttryckssätt. Det gör mig istället rikare och den rikedomen är omätbar. Det tar inte från mig själv något att kunna stanna och lyssna - för att därefter bidra med mina egna tankar, det ger mig istället mångfaldigt, ökar min livsvisdom. Även om jag inte anser någon annan sanningsenlig, så kan jag låta bli att döma och själv sträva efter att vara så nära sanning som möjligt. När jag tror mig säker på att min väg är den bästa, behöver jag inte döma ut den andras väg för det. Snarare känna styrka i att jag befinner mig på en bra väg, känna medkänsla med att den andra inte gör det och förlåta den andras sätt att vara. När vi kan se livet som en gåva, att den andra kommer med en gåva till oss, så kan vi välja att uppskatta den andras sätt att se på saker, försöka stanna i det en stund, inte gå iväg, eller säga nedlåtande saker, för att vi inte momentant håller med om det som personen säger. Det den andra säger kan smaka bittert ibland, för en medmänniska är inte en avbild av oss själva och de har andra meningar, med andra nyanser än vad vi själva har. Det behöver dock inte vara fel, kanske var den andras "sanning" precis det som behövdes för att vårt eget liv skulle ta fart, utvecklas. Vårt egna dominerar inte världsbilden, är inte viktigast, utan det är när vi skapar verkligheter tillsammans med andra som något skapas, det är då vi utvecklas. Annars står det bara stilla.